Den svenska ekonomin har passerat zenit och finns nu allt fler tecken på avmattning. Det konstaterar Konjunkturinstitutet, KI, i sin senaste barometer. 

Oron på de finansiella marknaderna och de höga energi- och livsmedelspriserna har gjort att tillväxten i OECD-området har försvagats påtagligt, konstaterar KI. 

De stigande priserna och stimulansen av den inhemska efterfrågan gör att inflationen trycks uppåt. 

KI gör bedömningen att Riksbanken fortsätter att höja räntan under 2008, till 4,25 procent under det andra kvartalet och till 4,50 procent under det fjärde kvartalet. KI spår att reporäntan sedan ligger kvar på denna nivå under prognosperioden. 

Samtidigt bedömer Arbetsförmedlingen att nedgången av antalet arbetslösa bryts och att arbetslösheten stiger under andra halvan av året.

Socialdemokraternas Pär Nuder varnade redan höstas för det ekonomiska läget.

– Nu sitter Riksbanken i ett svårt läge. Å ena sidan ökar inflationen. Å andra sidan minskar tillväxten. Risken är att Sverige hamnar i den sämsta av världar, med både hög inflation och hög arbetslöshet – stagflation.

Han kräver nu att regeringen agerar.

– Istället för att rycka på axlarna åt den internationella kreditoron och skönmåla den svenska ekonomiska utvecklingen, borde regeringen förbereda Sverige på sämre tider. Det kommer att behövas mer, inte mindre, arbetsmarknads- och utbildningspolitik under de närmaste åren.

Nuder frågar sig också varför inte finansminister Anders Borg talar så tyst om inflationen. Han konstaterar att det bara kan finnas ett svar; planen för den ekonomiska politiken utformades för två och ett halvt år sedan i Bankeryd. Då var konjunkturläget ett helt annat än nu.

I början av december slog Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, fast att det är olagligt för a-kassorna att använda sig av inkassobolag för att driva in medlemsavgifter. I dag säger IAF att man först ska granska avtalen med inkassobolagen för att kunna fatta definitivt beslut. Pinsamt.

I samband med att avgiften till a-kassan höjdes kraftigt i januari 2007 struntade många i att betala avgiften och trodde därmed att de ”straffa ut sig” ur a-kassan. Men efter att regeringen bestämt att pengarna för utträdesmånaderna också ska betalas in till staten hamnar a-kassan i kläm. A-kassorna tvingas att jaga människor som inte vill vara med – ett jobb som man alltså valde att lägga över på inkassobolag.

Men efter att detta nu har varit olagligt i Sverige i drygt en och halv månad öppnades i dag en möjlighet för a-kassorna att åter börja använda inkassobolag.

– Vi måste titta på hur avtal är utformade innan vi direkt kan säga ”nu har ni överlämnat myndighetsutövningen”, säger IAF:s chefsjurist Uno Ströberg till Sveriges Radio Eko i dag. 

Uttalande skulle rimligen ha kommit lite tidigare – typ för en och en halv månad sen.

Läs också:

IF Metall tar strid mot inkassoförbud

Lika oroligt som det kan vara i magen efter att man ätit något olämpligt är det nu på världens börser, konstaterar jag med en färsk Svenska Dagbladet på toaletten.

Orsaken till detta finansiella magsammanbrott ska enligt experterna bero på att amerikanerna har konsumerat för mycket bolån med alltför kryddstarka räntor.

I en artikel talas det om ett blodbad som ”alla hade förberett sig på” men som uteblev tack vare att den amerikanska centralbankschefen – den finansielle doktorn – Ben Bernanke ordinerat sänkt ränta med 0,75 procent. Tidningen konstaterar att vår hjälte ”inte väjer för att ingripa.”

Vilken tur, tänker jag medan jag läser artikeln, att doktor Ben ingrep. Jag tillhörde nämligen de få stackare som inte alls var förberedd på något blodbad. Jag kan inte låta bli att fundera på vems blod som skulle ha flutit om vi nu inte hade haft vår Ben.

En annan fundering som artikeln väcker är hur regeringens föreslagna försämringar i sjukförsäkringen kommer att framställas i tidningen. Förslaget har visserligen redan fått uppmärksamhet när det avslöjades att regeringen tänker sätta ett maxtak på 75 procents ersättning för sjuka. Det innebär att de försäkringar facken tecknat åt sina medlemmar genom att löntagarna avstått pengar i löneförhandlingar blir meningslösa. Likaså alla de privata sjukförsäkringar som människor tecknat.

Men det har ännu inte skrivits en rad om de 70 000 personer som över en natt får sänkt sjukpenning från och med den 1 juli. De riskerar dessutom att bli uppsagda från sina arbetsplatser samtidigt som arbetsgivaren mer eller mindre frigörs från sitt ansvar att hjälpa till med rehabilitering. Allt ansvar hamnar i stället i knät på den enskilde, den redan sjuke.

Vilken medicin ska dessa stackare bli ordinerade? Vem blir dessa människors vita riddare när regeringen väljer att ställa sig över gällande ILO-konventioner, som bland annat innefattar avtalsfrihet?

Och hur kommer tidningen att beskriva det? Med vilka ord? Slakt? Avrättning? Eller låter man det hela bero?

Jag är klar på toaletten. Men jag känner hur det knyter sig i magen. Uppenbarligen finns det mer skit som borde spolas ner.

Även Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation, SO, ställer sig kritiska till regeringens planer på att införa en ny finansieringsmodell av a-kassan vid halvårsskiftet. Sedan tidigare har även LO, TCO och Saco gjort tummen ner. 

Från och med halvårsskiftet är det tänkt att avgiften till a-kassorna variera beroende på hur hög risk det är att bli arbetslös. Syftet, enligt regeringen, är bland annat att facken ska vara mer återhållsamma i lönekraven i avtalsrörelserna och att arbetslösheten därmed ska dämpas.

Detta konstaterade även vänsterpartiets Josefin Brink konstaterade i mitten av december när frågan passerade riksdagen.

– I finansplanen står det att den nya avgiften ska ”stärka drivkrafterna för arbetstagarorganisationerna att vara ansvarsfulla i löneförhandlingarna.” Att a–kassorna dessutom tvingas driva in obetalda skatter visar att regeringen vill göra det så besvärligt som möjligt för dem.

Men de svenska facken kan knappast beskyllas för att ha ställt för stora lönekrav det gångna decenniet. Snarare har de varit ansvarsfulla. Inflationen har varit låg och reallöneökningarna stigit med över 2 procent per år. Så man kan fråga sig om förändringen av avgiften verkligen behövs av detta skäl.

Flera fackförbund har också kritiserat den nya modellen för att göra det omöjligt att avgöra hur höga lönekrav de ska ställa i flerårsavtal för att uppnå reallöneökningar. Följden blir att facken tvingas teckna kortare avtal för att reallöneökningar ska kunna säkerställas.

Fackens kritik har också riktats mot den förenkling av vad det är som påverkar arbetslösheten. Löneavtalen kan rimligen inte beskyllas som orsak till en sjunkande världskonjunktur som direkt påverkar arbetslösheten i Sverige.

De flesta av de 34 a-kassor som finns i dag följer en indelning utifrån hur de fackliga organisationerna är organiserade. Av det följer att en del kassor är kopplade till en bransch andra spänner över flera branscher och sektorer, ytterligare andra a-kassor följer en indelning utifrån en yrkesgrupp. Löneförhandlingarna följer helt andra mönster och har i dag helt andra utgångspunkter.

Den enskilda medlemmen kan inte heller påverka arbetslösheten, påpekade SO vid en så kallad hearing i går hos arbetsmarknadsdepartementet. Trots det tvingas individen att leva med osäkerheten och ta kostnaden.

Eva Uddén Sonnegård – en av de statssekreterare som avslöjats med svart städhjälp men ändå får behålla jobbet – gav inte kritikerna något hopp om att regeringen avser att ändra i förslaget.

På Svenska Dagbladets ledarsida ger PJ Anders Linder i dag regeringen rådet att avstå från att göra a-kassan obligatorisk. Linder menar att det inte passar sig att lansera en påtvingad a-kassa inför valet 2010. Jag menar också att regeringen ska avstå från obligatoriet men jag gör det utifrån helt andra orsaker.

Det vore direkt skadligt för den svenska modellen och för löntagarna att införa en obligatorisk a-kassa. Onekligen har cirka 400 000 personer lämnat a-kassan sedan september 2006, vilket betyder att många nu står helt oförsäkrade i händelse av arbetslöshet. Men det vore allt för kortsiktigt att styra politiken efter, som Saco:s ordförande Anna Ekström uttrycker det, ”vuxna människor som har fattat ett välinformerat och självständigt beslut”.

Visserligen har flera av dessa ”välinformerade människor” tvingats inse att när månadens räkningar är betalade finns inga pengar kvar att betala en avgift på upp mot 400 kronor. Men den svenska modellen har ett större och mer långsiktigt värde för Sveriges löntagare för att det ska vara värt att bära upp den frivilliga a-kassan på offeraltaret.

Även om regeringen nu gör sitt allra bästa för att sudda ut den tydliga koppling som finns mellan fack och a-kassa, mellan ersättningsnivån i a-kassan och trycket på lönerna, riskerar den att bli mer diffus om ett obligatorium införs. Det oavsett om den administreras av fack, Försäkringskassa eller någon annan.

Det leder till att färre väljer att gå med i facket vilket på sikt kommer försämra löntagarnas möjlighet att förhandla fram rimliga villkor. Facken tvingas att profilera sig allt hårdare. Krav på konflikter från medlemmarna kommer också att öka. Det undergräver därmed den svenska modellen som genom hög organisationsgrad och ansvarstagande parter har bäddat för stabiliteten på arbetsmarknaden.

Det är också viktigt att komma ihåg att steget att införa obligatorisk a-kassa är – trots uppenbara problem – kortare än det steg som skulle göra a-kassan frivillig igen.

Men för regeringen är införandet av den obligatoriska a-kassan inte bara en viktig ideologisk fråga. Det handlar om det ekonomiska ansvaret för socialbidragen och här är PJ Anders Linder uppenbarligen inte påläst. Han skriver att staten ger socialbidrag till dem som inte har försäkrat sig själva. Det är direkt felaktigt.

Det är kommunerna som har det ekonomiska ansvaret för socialbidragen – eller försörjningsstödet – som det heter på fackspråk. Genom att kraftigt höja avgiften till a-kassan har staten också vältrat över det ekonomiska ansvaret för 400 000 personer på kommunerna.

Tänk ett scenario med en begynnande lågkonjunktur med fler arbetslösa – massor av oförsäkrade – som vänder sig till kommunen för försörjningsstöd och där kommunens kassa sinar allt mer på grund av sjunkande skatteintäkter. Det är en politisk krutdurk som riskerar att explodera lagom till valrörelsen 2010.

Det enklaste sättet att lösa den situation som regeringen har satt sig i vore att sänka avgiften till a-kassan igen. Men det kostar också mycket. Framför allt i form av politisk och ideologisk prestige.

Fackens alldeles egna Kurt Olsson-gäng finns nu på nätet. Gruppstyrelsen på Rullar RK på SKF i Göteborg har börjat sända podcastradio i programmet Radio Rullen. På ett härligt sätt blandar de allvar och skratt.

För många är fackliga och politiska frågor synonymt med ord som tråkigt, ”träigt” och trist. Men även den mest inbitne motståndare tvingas ge vika och dra på smilgroparna när Klas Larsson, Magnus Forsling och Christian Andersson drar igång Radio Rullen.

Även om julstöket är över är det ändå värt att lyssna till julklappstipsen från skyddsombudet Magnus Forsling från december.

Gôrbra gubbar. Ge mig mer!

Om du intresserad av att få senaste sändning av Radio Rullen direkt i din inkorg skicka ett mejl till: christian.x.andersson@skf.com

Har du tips på andra roliga fackliga eller politiska länkar? Skicka till mig: mat.josefsson@gmail.com

Reallönerna inom industrin har de senaste tio åren stigit med 25 procent, visar en rapport från Facken inom industrin. Det är resultatet av ansvarsfulla fackliga lönekrav som verkat i samklang med en lika ansvarsfull politik. I dag är verkligheten en annan. Flera fack vill bryta upp industriavtalets dominans och politiken är mer lättsinnig. Frågan är om det gångna decenniet blir en parentes eller om reallönerna får fortsätta gro.

Frukten av industriavtalets lönevillkor det gångna decenniet är svårslaget. Vi får gå tillbaka till 1950- och 1960-talen då folkhemmet byggdes för att hitta motsvarande reallöneökningar i Sverige. Under perioden 1976-1993 var reallöneökningen 0 procent. Sedan dess har reallönerna ökat med i snitt 2,2 procent per år.

Rapporten är ett sätt att bekräfta för omvärlden att den modell vi har i dag är framgångsrik. Flera vill rucka i modellen – både från politiskt håll och fackligt.

Det största facket i industrisamarbetet, det nybildade Unionen, vill exempelvis definiera om vilken sektor som ska vara lönenormerande.

– Man kan inte bara prata om industrin. Jag vill vidga begreppet till hela exportsektorn. Ett antal företag inom tjänstesektorn är också utsatta för internationell konkurrens, konstaterade Mari-Ann Krantz i en intervju i Svenska Dagbladet i början av året.

Men den största dragkampen pågår inom LO där flera fackförbund är trötta på att rätta sig efter industrins förutsättningar. I höstas enades nio fackförbund utanför industrin om en gemensam utgångspunkt inför kommande avtalsrörelse. Var denna dragkamp slutar återstår att se.

Från politiskt håll görs nu flera oansvariga övergrepp som kan komma att påverka förutsättningarna för lönebildningen i Sverige. För det första har den disponibla inkomsten under det senaste året varit oansvarigt expansiv. Det äventyrar inte bara reallöneökningar utan även på sikt arbetstillfällen och svensk industris konkurrenskraft. Sverige har i dag den högsta inflationen på 14 år och den löneökning som löntagarna fått i lönekuverten det senaste året äts nu upp av inflationen.

Trots kraftiga protester från bland annat industrins fackförbund beslutade riksdagen strax innan jul om en differentierad arbetslöshetsavgift som träder i kraft den 1 juli i år. Beslutet gör det omöjligt för facken att avgöra hur höga lönekrav de ska ställa för att uppnå reallöneökningar i flerårsavtal. Följden blir krav om kortare avtalsperioder för att reallöneökningar ska kunna säkerställas. Därmed påverkas stabiliteten på arbetsmarknaden.

Ett står klart. De senaste tio åren har gett pluring i plånboken. Var framtiden ger går kanske tyda bland stjärnorna. Men för oss som inte kan utläsa något återstår att vara med och påverka – eller bara att vänta och se.

Från och med den 1 juli är det tänkt att regeringens omstridda sjukförsäkring ska träda i kraft. I förslaget, som nu är ute på remiss, har det upptäckts ytterligare försämringar som tidigare inte uppmärksammats. Den som varit sjukskriven och blir sjukskriven igen inom loppet av 450 dagar ska få sänkt sjukpenning i förtid.

En person som blir sjukskriven har rätt till 80-procentig ersättning i 364 dagar. Men om vederbörande varit sjuk de senaste 450 dagarna dras det antalet sjukdagar av från den nya perioden. Därefter halkar den sjukskrivne ner på 75-procentig ersättning.

Det innebär att många sjukskrivna kan råka ut för det så hårt kritiserade maxtaket med 75-procentig ersättning långt innan de 364 dagar som tidigare sagt. Den nyupptäckta luckan kommer att framkalla protester.

Det har stormat friskt kring den nya sjukförsäkringen ända sedan förslaget presenterades i höstas. Det som tidigare väckt rabalder är framför allt förslaget om ett maxtak.

– Lagregeln upphäver redan träffade överenskommelser om förbättringar av sjukförsäkringen, sade TCO:s ordförande Sture Nordh i höstas.

Både LO och TCO anser att det är ett brott mot den svenska avtalsfriheten och har hotat att anmäla regeringen till FN-organet ILO för brott mot ILO-konventionerna. Även Svenskt Näringsliv och Försäkringsförbundet har uttryckt protester. Försäkringsförbundet varnar också för att förslaget med maxtak kan strida mot EG-rätten.

Strax innan jul meddelade Försäkringskassans förre ordföranden Inger Efraimsson att hon inte ville fortsätta bland annat på grund av försämringarna i sjukförsäkringen. En av de saker hon kritiserade var kravet att tvinga människor att byta jobb efter sex månaders sjukskrivning.