I början av december slog Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, fast att det är olagligt för a-kassorna att använda sig av inkassobolag för att driva in medlemsavgifter. I dag säger IAF att man först ska granska avtalen med inkassobolagen för att kunna fatta definitivt beslut. Pinsamt.

I samband med att avgiften till a-kassan höjdes kraftigt i januari 2007 struntade många i att betala avgiften och trodde därmed att de ”straffa ut sig” ur a-kassan. Men efter att regeringen bestämt att pengarna för utträdesmånaderna också ska betalas in till staten hamnar a-kassan i kläm. A-kassorna tvingas att jaga människor som inte vill vara med – ett jobb som man alltså valde att lägga över på inkassobolag.

Men efter att detta nu har varit olagligt i Sverige i drygt en och halv månad öppnades i dag en möjlighet för a-kassorna att åter börja använda inkassobolag.

– Vi måste titta på hur avtal är utformade innan vi direkt kan säga ”nu har ni överlämnat myndighetsutövningen”, säger IAF:s chefsjurist Uno Ströberg till Sveriges Radio Eko i dag. 

Uttalande skulle rimligen ha kommit lite tidigare – typ för en och en halv månad sen.

Läs också:

IF Metall tar strid mot inkassoförbud

Lika oroligt som det kan vara i magen efter att man ätit något olämpligt är det nu på världens börser, konstaterar jag med en färsk Svenska Dagbladet på toaletten.

Orsaken till detta finansiella magsammanbrott ska enligt experterna bero på att amerikanerna har konsumerat för mycket bolån med alltför kryddstarka räntor.

I en artikel talas det om ett blodbad som ”alla hade förberett sig på” men som uteblev tack vare att den amerikanska centralbankschefen – den finansielle doktorn – Ben Bernanke ordinerat sänkt ränta med 0,75 procent. Tidningen konstaterar att vår hjälte ”inte väjer för att ingripa.”

Vilken tur, tänker jag medan jag läser artikeln, att doktor Ben ingrep. Jag tillhörde nämligen de få stackare som inte alls var förberedd på något blodbad. Jag kan inte låta bli att fundera på vems blod som skulle ha flutit om vi nu inte hade haft vår Ben.

En annan fundering som artikeln väcker är hur regeringens föreslagna försämringar i sjukförsäkringen kommer att framställas i tidningen. Förslaget har visserligen redan fått uppmärksamhet när det avslöjades att regeringen tänker sätta ett maxtak på 75 procents ersättning för sjuka. Det innebär att de försäkringar facken tecknat åt sina medlemmar genom att löntagarna avstått pengar i löneförhandlingar blir meningslösa. Likaså alla de privata sjukförsäkringar som människor tecknat.

Men det har ännu inte skrivits en rad om de 70 000 personer som över en natt får sänkt sjukpenning från och med den 1 juli. De riskerar dessutom att bli uppsagda från sina arbetsplatser samtidigt som arbetsgivaren mer eller mindre frigörs från sitt ansvar att hjälpa till med rehabilitering. Allt ansvar hamnar i stället i knät på den enskilde, den redan sjuke.

Vilken medicin ska dessa stackare bli ordinerade? Vem blir dessa människors vita riddare när regeringen väljer att ställa sig över gällande ILO-konventioner, som bland annat innefattar avtalsfrihet?

Och hur kommer tidningen att beskriva det? Med vilka ord? Slakt? Avrättning? Eller låter man det hela bero?

Jag är klar på toaletten. Men jag känner hur det knyter sig i magen. Uppenbarligen finns det mer skit som borde spolas ner.

Även Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation, SO, ställer sig kritiska till regeringens planer på att införa en ny finansieringsmodell av a-kassan vid halvårsskiftet. Sedan tidigare har även LO, TCO och Saco gjort tummen ner. 

Från och med halvårsskiftet är det tänkt att avgiften till a-kassorna variera beroende på hur hög risk det är att bli arbetslös. Syftet, enligt regeringen, är bland annat att facken ska vara mer återhållsamma i lönekraven i avtalsrörelserna och att arbetslösheten därmed ska dämpas.

Detta konstaterade även vänsterpartiets Josefin Brink konstaterade i mitten av december när frågan passerade riksdagen.

– I finansplanen står det att den nya avgiften ska ”stärka drivkrafterna för arbetstagarorganisationerna att vara ansvarsfulla i löneförhandlingarna.” Att a–kassorna dessutom tvingas driva in obetalda skatter visar att regeringen vill göra det så besvärligt som möjligt för dem.

Men de svenska facken kan knappast beskyllas för att ha ställt för stora lönekrav det gångna decenniet. Snarare har de varit ansvarsfulla. Inflationen har varit låg och reallöneökningarna stigit med över 2 procent per år. Så man kan fråga sig om förändringen av avgiften verkligen behövs av detta skäl.

Flera fackförbund har också kritiserat den nya modellen för att göra det omöjligt att avgöra hur höga lönekrav de ska ställa i flerårsavtal för att uppnå reallöneökningar. Följden blir att facken tvingas teckna kortare avtal för att reallöneökningar ska kunna säkerställas.

Fackens kritik har också riktats mot den förenkling av vad det är som påverkar arbetslösheten. Löneavtalen kan rimligen inte beskyllas som orsak till en sjunkande världskonjunktur som direkt påverkar arbetslösheten i Sverige.

De flesta av de 34 a-kassor som finns i dag följer en indelning utifrån hur de fackliga organisationerna är organiserade. Av det följer att en del kassor är kopplade till en bransch andra spänner över flera branscher och sektorer, ytterligare andra a-kassor följer en indelning utifrån en yrkesgrupp. Löneförhandlingarna följer helt andra mönster och har i dag helt andra utgångspunkter.

Den enskilda medlemmen kan inte heller påverka arbetslösheten, påpekade SO vid en så kallad hearing i går hos arbetsmarknadsdepartementet. Trots det tvingas individen att leva med osäkerheten och ta kostnaden.

Eva Uddén Sonnegård – en av de statssekreterare som avslöjats med svart städhjälp men ändå får behålla jobbet – gav inte kritikerna något hopp om att regeringen avser att ändra i förslaget.