Takten på löneökningarna i landet stannar på 3 procent för de senaste tretton månaderna. Det visar färsk statistik från Statistiska centralbyrån. Detta bevisar att parterna på svensk arbetsmarknad tar sitt ansvar under brinnande högkonjunktur och att den svenska modellen i allra högsta grad lever. Samtidigt visar statistik att högerregeringens arbetsmarknadspolitik är ett fiasko och att människor tvingas betala med långtidsarbetslöshet.

Svensk ekonomi visar till stora delar upp mycket fina siffror, för att inte säga fantastiska. Bruttonationalprodukten, BNP, steg första kvartalet 2007 med 3 procent jämfört med samma period förra året. Det innebär ytterligare att ett kvartal av tillväxt kan läggas till alla de tidigare kvartalen de senaste 12 åren. Överskottet i statens finanser är rekordstort och finansminister Anders Borg justerar gång på gång upp prognoserna. I flera internationella jämförelser intar svensk ekonomi en unik position.

Hyllas ska arbetsmarknadens parter som tecknar ansvarsfulla avtal och ser till att arbetsmarknaden är stabil och som därmed gör det möjligt för svenska företag att hävda sig i en stenhård internationell konkurrens. Det lägger grunden för den svenska ekonomins välstånd.

Samtidigt som ekonomin är het, arbetsmarknaden är stabil och inflationen ligger kring de 2 procent som är Riksbankens mål lyckas inte arbetarpartiet moderaterna att ta bort långtidsarbetslösheten. Nej, inte ens att sänka den utan tvärtom öka den. Under årets första sex månader har ytterligare 5 000 personer slussats ut i långtidsarbetslöshet eller i ”utanförskap”  ­- ett ord som för ett år sedan användes flitigt. Totalt är nu drygt 53 000 personer långtidsarbetslösa, visar siffror från Arbetsmarknadsverket.

Inte nog med att med att långtidsarbetslösheten har ökat, villkoren för dem som tvingas ut i de arbetslösas tuffa verklighet har försämrats. Bland annat kan arbetslösa tvingas flytta från och med den första dagen i arbetslöshet. Den genomsnittliga ersättningen per arbetslös dag uppgår nu till 544 kronor jämfört med 580 kronor i juni 2006, en samlad effekt av de nya ersättningsreglerna.

Detta sker när skatten för de allra rikaste i landet sänks genom bland annat slopandet av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten med hela 10 miljarder kronor. Klyftorna mellan de allra rikaste och övriga ökar. Även gapet mellan dem som har ett arbete och de som tvingas hanka sig fram utan ett sväller för var dag som går.

Man kan med fog fråga sig när politiken får bättre förutsättningar att bekämpa långtidsarbetslösheten än nu. Men i stället vänder det nya arbetarpartiet de långtidsarbetslösa ryggen för att i stället mata ett fåtal penningstinna med ytterligare klöver.

Över en kvarts miljon löntagare har lämnat a-kassan sedan årsskiftet. Blir de arbetslösa, vilket jag givetvis inte hoppas, återstår socialbidrag. Nog har arbetslöshetsförsäkringen försämrats och fördyrats – och det i rask takt. Men att vara oförsäkrad är att spela rysk roulett men sin inkomst och sina tillgångar.

För den som blir arbetslös och inte är med i a-kassan återstår alltså socialbidrag. Och för att ha rätt till försörjningsstöd, som det heter, krävs att du gjort dig av med alla dina finansiella tillgångar. På ren svenska betyder det att äger du en bil, villa eller bostadsrätt, aktier eller obligationer, eller annan egendom av ett större värde, måste du först göra det av det innan du kan få ekonomiskt stöd.

Att fundera på att gå med i a-kassan när det börjar dofta uppsägning på arbetsplatsen är väl sent. Numera krävs att du varit medlem i a-kassan och dessutom har arbetat i ett år för att du ska ha rätt till ersättning vid arbetslöshet.

Ponera att du blir arbetslös den 1 januari 2009. Det betyder att senast den 31 december i år måste du gå med för att ha rätt till ersättning. Och vem kan vara så synsk och ha koll på om arbetsplatsen finns kvar och i så fall om din kunskap behövs.

Vi lever i en högkonjunktur i dag. Men hur ser det ut den 1 januari 2009? Det är inte säkert tidningarnas sidor med platsannonser är lika många då som nu. Det känns som man utsätter sig själv och sina närmaste anhöriga för ett ekonomiskt högt spel, antagligen ett mycket högre spel än vad många av dessa personer är medvetna om.

Det minskande antalet medlemmar i a-kassan kommer på sikt att gå ut över alla löntagare – även oss som har ett jobb och är med i a-kassan.

När de oförsäkrade inser i vilken situation de har satt sig kommer deras vilja att ta ett arbete till en låg lön att öka markant. Något som sätter press på hela lönebildningen i Sverige. Och hur ska jag kunna försvara min lön när någon annan är villig att utföra samma arbete till betydligt lägre lön.

Jag betalar inte till avgiften till a-kassan bara för att jag tycker synd om de som är arbetslösa. Inte heller för att jag tror att jag kommer att bli arbetslös. Det är väl ingen som – utan anledning – räknar med att man ska bli arbetslös. Jag betalar avgiften till a-kassan för att de som inte har jobb inte ska ta mitt jobb till lägre lön. 

Det ska bli intressant att se hur svensken resonerar med bilförsäkringen som höjdes nu vid halvårsskiftet. Hur lång är näsan i den här frågan, hur blond är svensken och hur blåa är ögonen, kanske lika bra att säga upp den och köra oförsäkrad, eller?

LO:s förbund bedriver sedan några år tillbaka en tuffare kamp för att få företag att teckna kollektivavtal för sina anställda. Det är bra. Men utan en gemensam strategi hur man ska förklara sitt arbete för tredje man riskerar förbunden att underminera sitt förtroende och också tilltron till kollektivavtalet som en freds- och villkorsgarant.

I Sverige omfattas ungefär 3,6 miljoner människor av kollektivavtal eller så kallade hängavtal på sina arbetsplatser. Det är bra. Både för arbetstagaren och för arbetsgivaren. Anställda i Sverige har rätt till den grundtrygghet som kollektivavtal innebär.

Samtidigt betyder det att svenska företag konkurrerar på likvärdiga villkor. Klara tydliga spelregler stärker den internationella konkurrenskraften.

Ett bevis är att under hela 2006 genomfördes inte ens 10 strejker. Svensk arbetsmarknad är stabil. Det har inte minst årets avtalsrörelse visat. När en majoritet av de cirka 500 nya kollektivavtal som ska tecknas under året är signerade har de stora strejkerna hittills uteblivet.

Att arbetsgivare och fack tecknar kollektivavtal är vardagsmat. Varje arbetsdag under 2006 tecknades igenomsnitt tjugo hängavtal. I slutet av året summerade FORA att 3 906 nya hängavtal hade rapporterats in. Lägg därtill ytterligare kollektivavtal tecknade mellan arbetsgivare och fack. Det blir en ansenlig summa.

Det ska jämföras med de 98 ärenden om tvister om tecknande av kollektivavtal där en facklig organisation varslade om stridsåtgärder som Medlingsinstitutet fick in samma år. Av dessa 98 fall verkställdes 18 varsel. Den vanliga stridsåtgärden är att företaget förklaras i blockad.

Dessa blockader riktar sig mot företag som vägrar teckna kollektivavtal av ett eller annat skäl. Det kan vara allt ifrån religiösa till ideologiska. Det inträffar inte många gånger per år men när det händer så blir det ofta stora rubriker. På senare tid är konflikten vid salladsbaren i Göteborg otvetydigt den som fått mest uppmärksamhet. Varje gång tycks fackförbunden lika oförberedda.

Bortsett den massmediala uppmärksamheten är själva blockaderna i sig ganska harmlösa. Några fackliga representanter står utanför arbetsplatsen och upplyser och uppmanar passerande att inte ha med företaget att göra tills ett avtal är tecknat. Mycket mer än så är det inte.

Samtidigt som detta sker bedriver Svenskt Näringsliv ett långsiktigt arbete för att minska fackens möjlighet att skydda sina medlemmars arbetsvillkor genom att kräva försämringar i konflikträtten. Med hjälp av bland annat seminarium, artiklar och annat PR-arbete försöker organisationen påvisa de, ur deras perspektiv, orättvisa styrkeförhållandena på arbetsmarknaden. Bilden som sätts i media av fackens konflikter är betydligt mer brutal än verkligheten.

Fackförbundens svar och försvar verkar vara av karaktären ad-hoc, så kallade brandkårsutryckningar.

Att besluta om en tuffare kamp för att alla löntagare i Sverige ska omfattas av kollektivavtal är i grunden en god tanke och en ideologisk grundbult för facket. Men utan en strategi för hur den allmänna opinionen ska bearbetas på kort och lång sikt kan den goda idén förvandlas till en grop där tilltron till facket och kollektivavtalet sopas ned.

På min dotters förskola lär pedagogerna barnen genom så kallad positiv inlärning. Genom att berömma det som är bra lär sig barnen vad som är rätt och fel. I näringslivet är filosofin den samma. En morot i form av ett bonus- eller optionsprogram till dem som gör ett bra jobb. Men för den som är arbetslös råder en annan verklighet – den vinande piskans verklighet.

Tjänar du 30 000 kronor i månaden i dag och blir arbetslös får du inte 80 procent i ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Inte 70 procent heller. Inte 60 men 50 procent av din tidigare inkomst. Från dag ett. Taket i a-kassan ligger i dag på 680 kronor om dagen efter att regeringen sänkte taket för de 100 första dagarna vid årsskiftet från 730 kronor per dag.

Det innebär att om du tjänar mer än drygt 18 500 kronor i månaden, vilket en majoritet av den svenska befolkningen på arbetsmarknaden gör, slår du i taket i försäkringen.

Dessutom kan du från och med halvårsskiftet tvingas att ta ett jobb inom ett helt annat yrke i en helt annan del i landet från och med din första arbetslösa dag.

Hur var det nu argumentationen gick i valrörelsen? Var det inte ett fastligt tjatande om ett utanförskap i Sverige? På vilket sätt minimeras detta utanförskap genom sänkta ersättningar?

Dagens arbetsmarknad är tuff. Alla fixar inte kraven. Arbetsmarknaden blir inte lättare att slå sig in på när skruven dras åt än hårdare och mattpiskan har bytts ut mot en oxpiska. Det hjälper vare sig halta eller lytta att öppna dörren till arbetets marknad. Deras förmåga förbättras inte det minsta tack vare oxens piska och slopandet av en rad arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

I dagens Svenska Dagbladet kan man läsa att hoten mot arbetsförmedlare ökar runt om i landet i takt med att kraven på de arbetslösa ökar. I Stockholm är antalet hot hittills i år lika många som under hela förra året. För någon vecka sedan rapporterade flera fackförbund likaså, nämligen att hoten mot deras a-kassehandläggare ökar. I Trollhättan har IF Metall till och med installerat överfallslarm.

Nu fortsätter i och för sig arbetslösheten på den sedan tidigare inslagna vägen, nämligen att sjunka – och tur är väl det. Men det är nonsens att påstå annat än att det har att göra med den globala högkonjunkturen samt de sänkta skatterna på inkomster som infördes vid årsskiftet.

Men den ekonomiskt lagde påpekar då att sänks statens inkomster i form av minskade skatteintäkter behöver också utgifterna sänkas och då exempelvis i form av sänkt ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen.

I teorin stämmer resonemanget. Men i verkligheten kom Ekonomistyrningsverket i början av juni med en prognos som pekar på ett överskott i statens finanser på 300 miljarder kronor de kommande åren. Mycket tack vare ett sunt hushållande med Sveriges finanser de gångna åren samt, som redan tidigare nämnts, en global högkonjunktur.

Ilskan pyr runt om i landet. När så lågkonjunkturen ovälkommet kommer för att gästa oss blir detta en perfekt grogrund för dem som vill spela på den känsla som utanförskapet skapar, nämligen främlingsfientliga partier.

Men å andra sidan är detta vad en majoritet av oss svenskar ville ha på valdagen och jag respekterar demokratin. Men jag vill varken bli arbetslös eller sitta i regeringshuset den dag då högkonjunkturen tackar för den här gången och ger sig av. Och som tidigare stolt svensk som slog sig för bröstet för vår modell och vår sammanhållning av hela samhället, är jag tystare i dag.

Det går inte en dag utan att regnet slår mot fönsterrutan. Varje dag detta ångestladdade konstaterande. Malmö har fått närmare tio gånger mer nederbörd de senaste veckorna än normal. Sveriges nya slogan borde bli Sweden – the home of Rainman.

Just i detta nu är jag ensam. Och det är riktigt skönt. Inte en enda regndroppe försöker tränga sig på utan låter mig för tillfället vara i fred. Jag trivs även om det känns ovanligt tyst.

Jag har liksom vant mig vid det där smattrande mot fönsterblecket. Det låter som k-pistar som skjuter salvor ur sina megastora magasin. Nu har krutröken lagt sig. Mina öron får vila. Men av molnen att döma gäller det att vara med. De megastora magasinen har fortfarande ammunition kvar. Det syns tydligt. Kanske väntar de på rätta ögonblicket när någon naiv och tokpositiv svensk får för sig att hänga ut tvätten på tork. Och så fort tvätten väl hänger där går molnen till attack igen. Vad vet jag. Men det är den känslan man får i alla fall.

Det är Almedalsvecka och ingen är gladare än media. Äntligen något att rapportera om – förutom alla översvämningar förstås. Men det svämmar inte över av visioner från Gotland. Inte hittills i alla fall. Miljöminister Andreas Carlgren ska höja bensinskatten. Mona Sahlin ska prata med ungdomar. Inga kioskvältare. Ska dock bli intressant att höra vad Göran Hägglund har att säga om den höjda bensinskatten senare i veckan. På riksstämman för någon vecka sedan beslutade kristdemokraterna om sänkt bensinskatt.

Och slutligen en fundering till alla miljömedvetna svenskar; kanske dags att ta ned alla solfångare som monterats på taken. Bättre att satsa på vattenhjul i stället…

Håller som bäst på att ställa i ordning min nyligen införskaffade blogg. Bilder ska läggas in, namn, personnummer, stjärntecken och en presentation ska också fyllas i.

Roligt och enkelt. För till och med en person med sin tekniska tumme mitt i handen klarar av att hantera denna blogg. Fantastiskt.

Utanför fönstret nalkas regn avslöjar en allt mörkare himmel. Vinden tar tag i trädens grenar som oroligt stretar emot.

Innanför pannloben snurrar tankarna kring en den hög med litteratur som står i hyllan precis bredvid. Förhoppningsvis erbjuder denna sommar många långa lässtunder. I hyllan finns det mesta av höstens kurslitteratur som jag ska ha när jag studerar Strategisk information & PR på Berghs. Men här finns även en hel del skönlitterärt.

Och från köket doftar det blåbärspaj. Medan jag var på jobbet gjorde min sambo Stina och min tvååriga dotter Julia en utflykt till Nackareservatet och plockade blåbär. Det doftar gott. Blåbärspaj med vaniljglass får vem som helst att släppa tangentbordet och rusa till kö….