LO:s förbund bedriver sedan några år tillbaka en tuffare kamp för att få företag att teckna kollektivavtal för sina anställda. Det är bra. Men utan en gemensam strategi hur man ska förklara sitt arbete för tredje man riskerar förbunden att underminera sitt förtroende och också tilltron till kollektivavtalet som en freds- och villkorsgarant.

I Sverige omfattas ungefär 3,6 miljoner människor av kollektivavtal eller så kallade hängavtal på sina arbetsplatser. Det är bra. Både för arbetstagaren och för arbetsgivaren. Anställda i Sverige har rätt till den grundtrygghet som kollektivavtal innebär.

Samtidigt betyder det att svenska företag konkurrerar på likvärdiga villkor. Klara tydliga spelregler stärker den internationella konkurrenskraften.

Ett bevis är att under hela 2006 genomfördes inte ens 10 strejker. Svensk arbetsmarknad är stabil. Det har inte minst årets avtalsrörelse visat. När en majoritet av de cirka 500 nya kollektivavtal som ska tecknas under året är signerade har de stora strejkerna hittills uteblivet.

Att arbetsgivare och fack tecknar kollektivavtal är vardagsmat. Varje arbetsdag under 2006 tecknades igenomsnitt tjugo hängavtal. I slutet av året summerade FORA att 3 906 nya hängavtal hade rapporterats in. Lägg därtill ytterligare kollektivavtal tecknade mellan arbetsgivare och fack. Det blir en ansenlig summa.

Det ska jämföras med de 98 ärenden om tvister om tecknande av kollektivavtal där en facklig organisation varslade om stridsåtgärder som Medlingsinstitutet fick in samma år. Av dessa 98 fall verkställdes 18 varsel. Den vanliga stridsåtgärden är att företaget förklaras i blockad.

Dessa blockader riktar sig mot företag som vägrar teckna kollektivavtal av ett eller annat skäl. Det kan vara allt ifrån religiösa till ideologiska. Det inträffar inte många gånger per år men när det händer så blir det ofta stora rubriker. På senare tid är konflikten vid salladsbaren i Göteborg otvetydigt den som fått mest uppmärksamhet. Varje gång tycks fackförbunden lika oförberedda.

Bortsett den massmediala uppmärksamheten är själva blockaderna i sig ganska harmlösa. Några fackliga representanter står utanför arbetsplatsen och upplyser och uppmanar passerande att inte ha med företaget att göra tills ett avtal är tecknat. Mycket mer än så är det inte.

Samtidigt som detta sker bedriver Svenskt Näringsliv ett långsiktigt arbete för att minska fackens möjlighet att skydda sina medlemmars arbetsvillkor genom att kräva försämringar i konflikträtten. Med hjälp av bland annat seminarium, artiklar och annat PR-arbete försöker organisationen påvisa de, ur deras perspektiv, orättvisa styrkeförhållandena på arbetsmarknaden. Bilden som sätts i media av fackens konflikter är betydligt mer brutal än verkligheten.

Fackförbundens svar och försvar verkar vara av karaktären ad-hoc, så kallade brandkårsutryckningar.

Att besluta om en tuffare kamp för att alla löntagare i Sverige ska omfattas av kollektivavtal är i grunden en god tanke och en ideologisk grundbult för facket. Men utan en strategi för hur den allmänna opinionen ska bearbetas på kort och lång sikt kan den goda idén förvandlas till en grop där tilltron till facket och kollektivavtalet sopas ned.