Svenskt Näringsliv försöker med konststycket, att förutom lägga över hela ansvaret på de tecknade avtalen i avtalsrörelsen på facken, också lasta facken för löntagarnas kraftig höjda disponibla inkomster som riskerar underblåsa inflation, räntor och arbetslöshet.

 

Med djupa bekymmersveck i pannan hotar Svenskt Näringslivs vice vd Jan-Peter Duker:

– Jag utesluter inte att det finns branscher, som när lågkonjunkturen kommer, inser att de här löneökningarna är för höga så att man vill frigöra sig från det och förhandla om avtalet, säger han till Ekot.

 

Bläcket hann knappt torka på första avtalet i avtalsrörelsen innan ett offentligt munhuggeri bröt ut mellan olika arbetsgivarorganisationer. Den tuffa debatten handlade om att vissa arbetsgivare ansåg att avtalen innehöll allt för höga lönenivåer och att höjning av avtalens lägsta löner och individgarantierna var för stora.

 

Nu har direktörerna sansat sig något och riktar i stället kritiken mot facken. Men frågan är hur facken kan ställas till svar för de avtal som arbetsgivarna skrev på. I samma stund som Duker skyller över allt ansvar på facken omyndigförklarar han arbetsgivarorganisationer i allmänhet och Teknikföretagen i synnerhet, som tecknade det första avtalet som sedermera blev normerande.

 

Det finns i dagsläget ingenting som tyder på att Svenskt Näringslivs domedagsprofetia slår in med ökad inflation och arbetslöshet på grund av kraftigt höjda löner på igenomsnitt 5 procent per år under avtalsperioden.

 

Medlingsinstitutets siffror pekar snarare på att ekonomiska bedömare har haft rätt i sina spådomar när de sagt att lönerna ökar med cirka 4 procent per år. Något som även LO:s avtalssekreterare Erland Olauson konstaterar:

– Det finns inget som tyder på att vi hamnar högre totalt för de centrala avtalen och de lokala löneavtalen på mer än runt 4 procent och det är den nivå som alla förståsigpåare sagt är det som ekonomin tål.

 

Även Konjunkturinstitutet, KI, anser numer att löneökningen hamnar på kring 4 procent. Så sent som i början av december spådde KI löneökningar på 4,6 procent i snitt under avtalsperioden. Men efter kritik från LO, om att prognosen var alldeles för tilltagen, medgav KI att LO hade rätt i sin kritik och skruvade ner sina siffror.

Facken och arbetsgivarna ska ta ansvar för lönebildning och reallöneökningar. Den disponibla inkomsten däremot är en fråga för politikerna. Att denna under fjolåret ökade med cirka 5 procent kan vare sig fack eller arbetsgivare lastas för. Det handlar om att föra en ansvarfull politik och inte överstimulera konsumtionen i landet under en högkonjunktur. 

Trots en bra avtalsrörelse var 2007 ett svart år för facken. Massflykten från a-kassa och fack överskuggar allt annat, konstaterar de tre ordförandena i LO, TCO och Saco.

– Det var dramatiskt, det har aldrig tidigare hänt i Sverige, säger Wanja Lundby-Wedin till DN.

Listan över de försämringarna som genomfördes i a-kassan under fjolåret blev avsevärd. Trots det fortsätter förteckningen att fyllas på. Så sent som vid årsskiftet infördes ytterligare två karensdagar i a-kassan. Alla försämringar har gjort att a-kassan i dag är en svindyr produkt som ger köparen ganska lite för pengarna.

Ännu finns inte någon slutgiltig statistik över hur många som lämnade a-kassan under 2007 men allt pekar på att det blir över 400 000 personer. Facken lär tappa ungefär hälften så många.

För facket blir det nu en huvuduppgift att visa på värdet av ett fackligt medlemskap, konstaterar DN:s Cecilia Jacobsson. 

Vid årsskiftet anslöt sig Kommunal till de LO-förbund som infört egna inkomstförsäkringar för sina medlemmar. Ungefär 200 000 medlemmar av Kommunals totalt cirka 535 000 tjänar mer än 18 700 kronor i månaden och omfattas därmed av försäkringen om de ofrivilligt blir arbetslösa.

Sedan tidigare har även LO-förbunden Livs, som var först den 1 april 2007, som sedan följdes av Handels, Seko och Transport den 1 oktober.

 

IF Metall ska behandla frågan vid kongressen i maj och Grafikerna har under det senaste året räknat på olika modeller. De ligger nu startgroparna med en stor informationskampanj till medlemmarna, skriver Dagens Arbete.

– Inkomstförsäkringen kan vara ett bra sätt att höja medlemsvärdet. Samtidigt finns det en politisk risk eftersom det kan bli svårare för politiker att i framtiden göra förbättringar i a-kassan, säger Michael Nyqvist, kanslichef till medlemstidningen.

Arbetsmarknadsutbildningen i Sverige fungerar väl. Även de som varit utan jobb länge ökar påtagligt sina chanser att få arbete efter utbildningen, konstaterar den statliga utredaren Åsa Sohlman på DN-debatt i dag. Utredning har granskat den utbildning som gällde fram till årsskiftet, då en ny ansvarsordning trädde i kraft.

 

Sohlman skriver:

 ”Tidvis har kritiken mot arbetsmarknadsutbildningen varit hård, men kritiken är orättvis. Detta framgår av slutbetänkandet från utredningen om flexiblare arbetsmarknadsutbildning. Även de som varit arbetslösa länge förbättrar på ett avgörande sätt chansen att få jobb efter utbildningen.

Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att dagens arbetsmarknadsutbildning i mångt och mycket fungerar väl.” 

Utredningen presenteras bara dagar efter att Ams och Länsarbetsnämnderna ersattes av en myndighet, Arbetsförmedlingen. Den nya myndigheten har, till skillnad från den tidigare, inte behov av de tre fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco i sin styrelse.

En vecka innan jul, eller två veckor innan ikraftträdandet, meddelade arbetsmarknadsministern att det inte finns någon plats för facken i den nya styrelsen.

 

Åsa Sohlman pekar också på brister som det ”finns flera möjligheter att med relativt små förändringar” förbättra. Utredningen föreslår bland annat bättre kontroll av verksamheten så att regeringen får en bättre insyn framöver.

 

Det är synd att regeringen inte fick bort de ideologiska skygglapparna redan före årsskiftet och inte bara fick insyn utan även insåg att en – i det stora hela – väl fungerande arbetsmarknadsutbildning bygger på klassisk samarbetspolitik. Den bedrivs bäst hand i hand med de fackliga centralorganisationerna och kallades förr den svenska modellen.