En generös a-kassa ökar produktiviteten och förbättrad jobbmatchningen. Det konstaterar OECD i sin rapport Employment Oulook. En rejäl bakläxa för den politik som nu bedrivs.

 

Bland liberala ekonomer och förstå-sig-påare har det hittilldags funnits en vedertagen sanning om att höga ersättningsnivåer vid arbetslöshet leder till en försoffning hos den arbetslöse.

 

Tesen hos dessa Adam Smith-frälsare och teorin hos den nuvarande högerregeringen är att de sänkta nivåer som ökar trycket på de arbetslösa att söka jobb är sunt för samhällsekonomin.

– De har i hög grad byggt sin politik på vetenskapligt beprövad kunskap, säger Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO till Svenska Dagbladet.

 

Dessa vetenskaper har nu pulveriserats när ny forskning visar att denna gamla teori är just gammal, förlegad och felaktig och som rimligen hör hemma i industrisamhällets vagga.

 

Med generös a-kassa behöver inte den arbetslöse att ta första lediga jobb, utan kan söka ett arbete som motsvarar hans eller hennes kompetens. Det ger en högre jobbtillväxt i riskfyllda, högproduktiva delar av ekonomin och gynnar samhällsekonomin som helhet, slår OECD fast i sin rapport.

 

En låg ersättning ökar även de inlåsningseffekter som den borgerliga regeringen säger sig vilja motarbeta.

 

En lägre ersättning ökar den ekonomiska risken att lämna ett relativt säkert jobb för att prova på ett mer produktivt men också osäkrare arbete, konstaterar OECD i sin rapport.

 

De borgerliga partierna brukar inte vara främmande för undantagsregler på arbetsmarknaden. Mitt förslag är att regeringen inför en massiv undantagsregel som gör att så gott som alla arbetslösa undantas från nuvarande a-kasseregler.

 

Nuvarande a-kasseregler kan istället inskränkas så att de endast omfattar de ministrar som statsminister Fredrik Reinfeldt gör sig av med. Med nuvarande takt lär det ändå bli så pass många avdankade ministrar under mandatperioden att det borde fylla begäret av att bedriva en aktiv piskpolitik.

 

För oss övriga behöver a-kassan inte vara baserad på de avdammade osynliga händernas teorier från 1700-talet utan hellre på forskning och rön från 2000-talet.

I dag kom Arbetsdomstolen, AD, med en dom som ger tryckeriet Backemarks i Älmhult rätt efter att företaget sagt upp personal och sedan hyrt in några av dem. Domen bekräftar återigen hur ihålig lagen om anställningsskydd, Las, i själva verket är. Ändå finns det de som tycker att lagen är för finmaskig.

 

Esab i Laxå, Cycleurope i Varberg, Solectron i Östersund, Olofsfors AB i Nordmaling, MacGregor Cranes i Örnsköldsvik och Abu Garcia i Svängsta. Ett axplock av företag som alla har en sak gemensamt. Det har sagt upp anställda för att sedan hyra in personal för att utföra samma arbetsuppgifter.

 

Jag har själv träffat flera av dem som har drabbats. Det är i många fall tragedier man får berättat för sig. Människor som mår dåligt, som har tappat livsgnistan och saknar den fasta punkten i tillvaron som ett arbete innebär.

 

Flera av dem var trotjänare som hade både tio och tjugo års anställningstid bakom sig innan dråpslaget mötte dem.

 

Anledningen till dessa människors många gånger grymma livsskildringar är att Las inte skyddar den anställde från kapitalistens ständiga jakt på vinstmaximering.

 

Trots att verkligen flera gånger bevisat att maskorna i Las snarare borde knytas finare finns det dem som tycker tvärtom. Dessa människor vill inget hellre än att ta fram saxen och klippa sönder paragraf efter paragraf.

 

Samtidigt som dessa människor rabblar ramsor innehållandes uttryck som trygghetsnarkomani, stelbenthet och bättre att stå med en fot på arbetsmarknaden än två utanför, beklagar de sig över lagens tröghet.

 

Vid folkpartiet landsmöte i Västerås i helgen beslutade ombuden att de vill försämra Las. I dag kan arbetsgivaren på mindre arbetsplatser säga upp två personer utan att ge dem en anledning om varför. Det vill folkpartisterna ska gälla alla företag. Bara någon vecka innan fatta centerstämman i Kalmar samma beslut.

 

En del folkpartiska ombud ville till och med utöka antalet personer som undantaget ska gälla från två till tio personer.

 

Maud Olofsson och centerpartiet vill införa ”frivilliga” provanställningar för ungdomar. Företag ska kunna erbjuda otrygga anställningar i upp till två år, anser Sveriges järnlady och hennes Stureplansknektar. De har samlat sina idéer i ett dokument som kallas för En modern svensk modell.

 

De vattenkammade pojkarna och centerledaren försöker nu övertyga de andra borgerliga partierna om förträffligheten i deras moderna modell. Folkpartisterna har de delvis fått med sig.

 

Samtidigt som deras övertalningsarbete pågår förlängs listan över företag som utnyttjar luckorna i nuvarande lagstiftning. I dag skrev vi till Backemarks Älmhult.

Sedan årsskiftet har antalet långtidsarbetslösa ökat med 7 000 personer. Det visar dagsaktuella siffror från Arbetsmarknadsverket. Bland ungdomar har långtidsarbetslösheten tredubblats på ett år.

 

I valrörelsen förekom ett ord mer än andra – utanförskap. Den dåvarande oppositionens främste ledare Fredrik Reinfeldt såg som främsta uppgift och lovade svenska folket att bekämpa just detta utanförskap. Löftet upprepades gång på gång och blev till slut som ett mantra.

 

Orden föll väljarna i smaken. Utanförskapet var inte välkommet. Reinfeldt och högerpartier fick väljarnas förtroende att utrota detta hemska. Det var Sverige anno 2006.

 

I dag, ett år senare har långtidsarbetslösheten trots god konjunktur stigit. Långtidsarbetslösa har fått sin ersättning sänkt till 65 procent av sin tidgare lön. Fler människor står i dag längre ifrån arbetsmarknaden än för ett år sedan. Det är pinsamt dåligt och ett svek. Allra värst är det bland ungdomar.

 

Det har gått ett år sedan Fredrik Reinfeldt tillträdde som statsminister. Frågan om hur väljarnas förtroende har förvaltats är överflödig.

 

När Arbetsmarknadsverket presenterar siffror som visar att antalet långtidsarbetslösa har stigit är detta inte bara ett svek mot alla de tusentals som direkt drabbas. Det är också ett svek mot alla de väljare som lyssnade till den borgerliga oppositionen.

Återigen har ett borgerligt parti haft stämma. Återigen har konflikten vid salladsbaren Wild´n Fresh i Göteborg i slutet av förra året debatterats. Vid folkpartiets landsmöte gjorde den nyvalde ledaren Jan Björklund ett smart drag när han tillsatte en utredningsgrupp.

 

Att salladsbaren var på tapeten när folkpartiet hade landsmöte fick ingen att höja på ögonbrynen. Från flera ombud kom krav, liknande det som centerstämman nyligen antog, att fackens möjligheter att ta till stridsåtgärder ska begränsas.

 

Björklund gjorde ett, för honom och partiet, listigt drag när han lyfte frågan till en arbetsgrupp.

 

På så sätt kan han stilla de förespråkare inom partiet som vill förändra lagen. På samma gång ökar den politiska pressen på facken som får en kniv mot strupen. Visserligen är kniven förhållandevis slö men frågan lever trots allt vidare på detta sätt.

 

Samtidigt utåt sett mot väljare har ingenting hänt. Björklund kan fortsätta säga att han är en kollektivavtalskramare vilket är helt i linje med svenska befolkningens åsikter.

 

Men låt säga att facken genomför fler stridsåtgärder och framställs som den store David som använder ”maffiametoder”, precis som i fallet med salladsbaren. Det kommer att påverka folkets inställning till facket, till fackets möjligheter och till kollektivavtalet.

 

Folkpartiledaren kan då med stöd av arbetsgruppen agera snabbt samtidigt som förslaget internt framstår som genuint förankrat. Även inför väljarna är arbetsgruppen ett trovärdighetens trumfkort då den bevisar att folkpartiet har utrett frågan noggrant.

 

Den slöa kniv som Jan Björklund håller i sin vänstra hand mot fackens strupe kan han då snabbt byta ut mot ett sylvasst stickvapen som han drar fram med sin högra hand.

 

Fackens misslyckanden vid salladsbaren i Göteborg kommer att förfölja dem under en lång tid framöver.

Antalet konflikter på arbetsmarknaden ligger i dag på en historisk låg nivå. Samtidigt har en förskjutning skett i motiven till konflikt. Traditionella orsaker som löner och villkor avtar medan rätten till kollektivavtal allt oftare står i centrum. Det har också påverkat valet av konfliktvapen. Strejker och lockouter avtar medan blockader ökar i omfattning. Det visar en den genomgång som Henrik Lindberg, forskare vid Ratio.

 

I senaste numret av tidskriften Arbetsmarknad & Arbetsliv presenteras Lindberg studie av konfliktmönstren på svensk arbetsmarknad. Studien visar att över huvud taget få omfattas av ett kollektivavtal är i dag den vanligaste konfliktorsaken på arbetsmarknaden.

 

Henrik Lindberg konstaterar sex förbund står för en majoritet av de strider som rör rätten att teckna kollektivavtal. Det är Elektrikerförbundet, Målareförbundet, Transport, Byggnads, SAC och Hamnarbetareförbundet.

 

Av de 282 konflikter står dessa förbund för 188 konflikter mellan åren 1993 – 2005 som är de åren som studien omfattar.

Under 2006, det vill säga året efter studiens avslut, löste 18 av 98 varsel om stridsåtgärder ut i konflikter som handlade om tecknandet av kollektivavtal. Sympatiåtgärderna genomfördes i 4 fall.

Transport varslade mest med 21 gånger, följt av Hotell- och restaurang med 20 varsel och Byggnads med 17.

I sin studie tar Lindberg också upp några teorier om varför konflikterna i stort sjunker. En vanligt använd förklaring är globaliseringen, konstaterar Lindberg.

 

Teorin är att hotet om att jobben ska flytta utomlands minskar de anställdas benägenhet att till konflikt. Men hypotesen behöver modifieras, menar Lindberg.

 

Han pekar också på att det parallellt skett en nedmontering av de centraliserade förhandlingarna till förmån för förbundsvisa uppgörelser.

 

Det ökar risken för konflikter, inte minst sympatiåtgärder, konstaterar Lindberg.

I valrörelsen för ett år sedan framställde sig högern som kollektivavtalsvurmare. ”Vi älskar Sverige och kollektivavtal” hette det. Och det heter det fortfarande i delar av regeringen. Men den politik som nu förs är lika tydlig i sitt språk som Stureplanscentern är i sina uttalanden. Det visar snarare på ett förakt mot den svenska modellen och att fack och kollektivavtalet är en varböld som snarast bör oskadliggöras.

 

I veckan kom Arbetslöshetskassornas samorganisation som visar att drygt 320 000 löntagare har lämnat a-kassan. I fredags kom Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen med färsk statistik som visar att antalet personer som får sin ersättning från a-kassan ifrågasatt har ökat med 53 procent första halvåret jämfört med föregående år.

 

Trots att alla försämringar i a-kassan nu utgör en diger lista fortsätter regeringen att dra åt snaran. Om någon vecka, den 1 oktober, samordnas arbetslöshetsersättningen med aktivitetsstödet, vilket innebär att en arbetssökande även under pågående aktivitet förbrukar sina ersättningsdagar.

Den borgerliga regeringens ideologiska syfte med alla försämringar är att tvinga löntagarna att själva förstöra sin svenska modell samtidigt som regeringen själv ”älskar Sverige och starka fackförbund”.

 

Vid årsskiftet slopades det förhöjda taket i a-kassan under de 100 första dagarna. I praktiken innebar det att ersättningen sänktes från 730 kronor per dag till 680 kronor per dag. Bara denna försämring drabbade 186 800 personer, enligt siffror från riksdagens utredningstjänst.

 

Samtidigt slopades möjligheten att få arbetslöshetsersättning under ferieuppehåll i studier, arbetsvillkoret skärptes och modellen för hur ersättningen ska räknas ut försämrades. Avdragsrätten för avgiften till facket och a-kassan slopades samtidigt som avgiften till a-kassan höjdes rejält.

 

I början av mars sänktes ersättningen och från och med den 2 juli kan en arbetssökande tvingas söka jobb varhelst i landet och inom vilket yrke som helst. Samtidigt slopades möjligheten till förlängning av ersättningsperioden och aktivitetsgarantin ersattes av en jobb- och utvecklingsgaranti med 65 procent i ersättning.

 

Alla försämringar har gjort att a-kassan i dag är en svindyr produkt som ger köparen ganska lite för pengarna. Flera fack inför nu inkomstförsäkring. Livs var först ut den 1 april. Den 1 oktober följs de av Seko, Handels och Transport. Den 1 januari 2008 omfattas även Kommunals medlemmar av en inkomstförsäkring.

 

Trots det lever facken i dag en tuff tillvaro. Siffror visar att förbunden inom LO har tappat cirka 80 000 medlemmar sedan årsskiftet. Något liknande kan inte återfinnas i svensk arbetsmarknadshistoria.

 

Trots den långa listan på försämringar är Stureplanscentern inte nöjd. De vill inskränka fackens möjlighet till stridsåtgärder, stryka hela förtroendemannalagen ur lagboken och mer eller mindre trasa sönder lagen om anställningsskydd helt och hållet.

 

Om du tidigare sagt att fack och politik inte har något med varandra att göra borde du ha fått dig en tankeställare. Eller kanske du nöjer dig med att höra ”Vi älskar Sverige och kollektivavtal”.

  

Aldrig tidigare i svensk historia har så många flytt facket som första halvåret i år. Grundläggande politiska förändringar har fördyrat, försvårat och försämrat medlemskap i fack och a-kassan. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin orkar inte ens kommentera medlemsraset utan låter hälsa genom sin sekreterare att det är upp till facket om de vill ha medlemmar.

 

Hittills i år har 80 000 medlemmar lämnat ett fackförbund inom LO. Andelsmässigt är Hotell- och restaurang värst drabbat med ett medlemsras på hela 12 procent. Sett till antal hamnar Kommunal i botten med 26 000 färre medlemmar.

 

Handels har tappat 14 000 medlemmar i år.

– Förklaringen är enkel. Vi kan se att inkomstlägena upp till 14 000 kronor i månaden är klart överrepresenterade bland dem som går ur. För dem hamnar avgiften till fack och a-kassa nu ofta kring 10 procent av nettolönen, säger förbundets ordförande Lars-Anders Häggström till Svenska Dagbladet.

 

– Det säger sig självt att folk inte har de pengarna, tillägger han.

 

Även a-kassorna rapporterar om massflykt.

– För första gången på snart 30 år har vi en medlemsminskning i a-kassorna och det är en väldigt stor minskning vi talar om, sa Peter Schönefeld, kanslichef på a-kassornas Samorganisation till LO-tidningen.

 

Sammanlagt har 321 000 löntagare eller motsvarande 8,4 procent har lämnat a-kassan i år. Det visar Samorganisationens konsekvensanalys av förändringarna i a-kassan som presenterades i går.

 

Analysen visar också att den förhöjda avgiften till a-kassan som infördes vid årsskiftet har lett till att a-kassan i dag överfinansieras med 14,5 miljarder kronor. Det betyder att alla som är med i a-kassan i dag igenomsnitt betalar ungefär 4 000 kronor för mycket i avgift per år. Pengar som staten tar hand om och hanterar som ökade skatteintäkter.

– Genom att kassorna också fått uppgiften att vara skatteindrivare hotar också inkasso för en kvarts miljon före detta medlemmar. Regeringen behöver omedelbart klargöra att dessa skulder skall kunna hanteras utan att indrivning behöver ske, säger Birgitta Lanér, ordförande i Samorganisationen. 

De drastiska politiska besluten som högermajoriteten fattade i höstas har lett till att 80 000 sagt adjö till sina LO-fack och att över 300 000 löntagare i dag är ekonomiskt helt oskyddade om de skulle bli arbetslösa.

 

Det som då återstår är försörjningsstöd, det vill säga socialbidrag. Men det har du rätt till först efter att du gjort dig av med alla finansiella tillgångar. Hit räknas hus, bostadsrätt, aktier, obligationer och till och med bil.

 

Denna orättvisa politiska omvälvning på arbetsmarknaden saknar motstycke i svensk arbetsmarknadshistoria. Trots det tar ansvarig minister Sven Otto Littorin allt med en gäspning. Han låter hälsa genom sin sekreterare:

– Vi tycker det är bra med starka fackförbund, men hur de ska attrahera medlemmar är en fråga för dem.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin försöker flirta  med Svenskt Näringslivs ordförande Urban Bäckström och få honom till förhandlingsbordet. I en debattartikel i Dagens Industri i går lockar hon ånyo med en översyn av Saltsjöbadsavtalet.

 

I onsdagens debattartikel bjuder Wanja Lundby-Wedin in till samtal huvudavtalet mellan SAF och LO från 1938. Men för att förhandlingarna ska kunna inledas måste dock arbetsgivarna avbryta sin politiska kampanj för begränsad strejkrätt.

Wanja Lundby-Wedin sträckte ut handen redan i somras om att inleda förhandlingar men intresset från näringslivet är svalt. Anledningarna är flera.

 

Svenskt Näringsliv har en mycket tuff avtalsrörelse bakom sig. Det råder oenighet inom de egna leden om vad som gjorde att förhandlingarna gick så snett som de gjorde ur ett arbetsgivareperspektiv.

 

En annan synpunkt som får en av näringslivets toppar att tveka är om LO:s har fullt mandat från sina förbund att inleda förhandlingar.

– Om man inte har de rätta förutsättningarna är sådana här kafferep inte meningsfulla. LO måste ha en vilja att diskutera det här i reala termer och dessutom ha ett vettigt mandat från sina förbund. Det är kanske där som problemen sitter snarare än i LO-toppen, säger Sverker Martin-Löf i en kommentar till Dagens Industri.

Han är en av de 14 ledamöter som sitter i Svenskt Näringslivs arbetsutskott som har överläggningar under torsdagen och fredagen.

Ytterligare en anledning till varför intresset från Svenskt Näringsliv är så pass svagt är att man kanske helt enkelt väntar på ett bättre förhandlingsläge. Gör något av LO:s förbund en ny salladsbar, det vill säga misslyckas med att förklara en stridsåtgärd och i media framställs som den store David som använder maffiametoder, ökar den politiska pressen på LO och arbetsgivarna hamnar i en bättre förhandlingsposition.

 

LO å sin sida kan vinna tid på att få igång förhandlingar. Lyckas de locka arbetsgivarna till förhandlingsbordet får de andrum från den massiva opinionsbildning som Svenskt Näringsliv bedrivit under snart ett års tid. Deras arbete har bland annat resulterat i att centerstämman nyligen antog ett jobbprogram som innebär inskränkningar i de fackliga stridsåtgärderna.

 

LO kan, även om Svenskt Näringsliv inte vill förhandla, sätta detta på pluskontot. LO kan om det återigen blossar upp en debatt om strejkrätten peka på att de faktiskt öppnat för förhandlingar men att motparten dissat inbjudan.

 

Så långt om olika scenarier kring själva förhandlingsarbetet. Parallellt behöver LO stärka sitt opinionsbildningsarbete i frågan om strejkrätten. I skarpt läge avgörs förhandlingar och stridsåtgärder till stor del av vem som vinner allmänhetens sympatier. Här återstår fortfarande en del för LO att göra.

Läs också:

Mörka moln tornar upp kring kollektivavtalet