Arbetsförmedlingen gjorde fel när man anvisade småbarnsmamman Rebecka Magnusson ett jobb 140 mil hemifrån. Det anser arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Det framkom vid en diskussion i riksdagen i fredags, uppger LO-tidningen. Ministern är dock inte beredd att ändra reglerna.

Rebecka Magnusson bor i Luleå med sin tvååriga dotter och man som arbetar mycket kvällar och helger. Arbetsförmedlingen har anvisat henne en provanställning i Karlskrona och förklarat för henne att hon kan veckopendla.

Arbetsförmedlingens tuffare krav är resultatet av de åtstramningar av reglerna som den borgerliga regeringen gjorde vid halvårsskiftet. Numera ska en arbetslös vara beredd att kunna söka ett jobb utanför det egna yrket och utanför sitt närområde från och med den första arbetslösa dagen.

Trots det menar arbetsmarknadsministern att a-kassereglerna användes på ett felaktigt sätt i fallet med Rebecka Magnusson och att de inte behöver förändras. Men frågan är; om inte arbetsförmedlingens personal kan tolka gällande regelverk, vem kan då göra det?

Läs också:

Ett "förlåt" funkar inte för Rebecka Magnusson

Var inne på wikipedia i eftermiddags och som av en slump upptäckte jag att det inte fanns någon information om IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven. Jag hämtade kortfakta som finns på ifmetall.se och lade in.

Jag fastnade sedan en stund i wiki och sökte på ord med anknytning till arbetsmarknaden och upptäckte fler brister och luckor i wikipedia som du kanske kan hjälpa till med.

Bland annat behöver antalet rikstäckande kollektivavtal som IF Metall har tecknat uppdateras i och med att flera slagits samman i årets avtalsrörelse. Även den information som finns om Dagens Arbete behöver ses över.

Här är några ord som inte har någon förklaring alls:

• Strejkrätt
• Fredsplikt
• Avtalsrörelse
• Avtalsperiod
• Jämställdhetspott
• Riksavtal
• Hängavtal

Ica är solklart bäst i klassen, visar årets kundundersökning av dagligvaruhandeln gjord av Svenskt Kvalitetsindex, SKI, före köttfärsskandalen. Det stora förtroendekapital som varumärket har räddar Ica från stora förändringar i köpmönstret hos konsumenterna. Överför samma isolerade händelse till Lidl, som ligger i botten på samma undersökning och matkedjan hade troligen fått lägga ned sin verksamhet i Sverige.

När den stora kedjan avslöjas med att fuska med kvaliteten på maten får det stort genomslag av flera olika anledningar. Ica står för cirka 50 procent av omsättningen i svensk mathandel. Varumärket berör således direkt en stor del av svenska befolkningen.

Det faktum att fyra stora Ica-butiker, som alla haft bra klirr i kassan och där ägarna kan leva en minst sagt gott liv på inkomsterna från sina butiker, hjälper Uppdrag Granskning att bygga upp ett dramaturgiskt David mot Goliat, där den store girige ägaren lurar den ovetande konsumenten. Det hade inte varit lika lätt att spela upp samma scen för tevetittaren om det handlade om jourbutiken som dessutom nätt och jämt gick runt.

Ica hanterar krisen bra. Ledning och handlare följer krisen kommunikativa ledord öppenhet, ärlighet och handlingskraft. Det minimerar krisen.

Nu ger också den mångåriga reklamen med Ica-Stig & Co avkastning. Syftet med denna reklamsåpa har knappast varit att informera tevetittaren om priset på veckans annonsvaror utan att bygga en personlig relation.

För konsumenten är det svårare att säga upp bekantskapen med ett varumärke som man har en personlig relation med. Det märks också i de undersökningar som droppar in kring hur konsumenterna tänker. Få säger sig beredda att stänga dörren till Ica.

I torsdags krossade nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström myten om att det inte går att bli rik i Sverige. I en studie visar de att den rikaste procenten av befolkningen äger 32 procent av förmögenheterna i landet eller motsvarande 1 800 miljarder kronor. Alla gnällspikar som gnyr över skattetrycket i Sverige fick sig därmed en knäpp på näsan.

Jesper Roine och Daniel Waldenström har i sin forskningsrapport även inkluderat värdet av familjeägda företag och tillgångar placerade utomlands. Det gör inte Statistiska centralbyrån, SCB, i sina beräkningar. Följaktligen skiljer sig resultaten åt. Enligt SCB:s siffror äger den rikaste procenten av befolkningen cirka 19 procent av de privata förmögenheterna. Det motsvarar 900 miljarder kronor.

De rikaste knösarna i Sverige äger nu en minst lika stor andel av de samlade förmögenheterna som motsvarande grupp i USA, enligt rapporten

som ges ut av Institutet för näringslivsforskning.

Med tanke på att regeringen avskaffat både förmögenhets- och fastighetsskatten samtidigt som det gemensamt finansierade försäkringssystemet utsatts för rejäla åtstramningar lär klyftorna mellan stenrika och övriga befolkningen öka än mer i en allt snabbare takt.

Regeringen har fingrarna syltburken när de föreslår differentierad avgift till arbetslöshetsförsäkringen. De fleråriga avtalen på arbetsmarknaden undermineras. Det anser fackförbunden inom industrin i ett öppet brev till finansminister Anders Borg och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin i senaste LO-tidningen. Visa att ni är ordentligt förbannade och fortsätt ryta.

I årets avtalsrörelse har facken avstått från att kräva kompensation för regeringens försämringar av arbetslöshetsförsäkringen. Detta utifrån den samsyn som funnits i Sverige mellan arbetsmarknadens parter och politiker och som utgör ett av fundamenten i den svenska modellen. Principen är att fack och arbetsgivare inte blandar in den ekonomiska politiken i avtalsrörelser och att politiker inte blandar sig i lönebildningen.

Men när regeringen i oktober lade fram en proposition krossas den gemensamma bilden. Regeringen vill nu att avgiften till arbetslöshetsförsäkringen ska ändras varje år utifrån hur stor arbetslösheten är inom branschen. ”Reformen påverkar lönebildningen och arbetslöshetskassornas beteende på ett sådant sätt att sysselsättningen bedöms bli varaktigt högre.” skriver regeringen i en proposition.

Industrifacken lyfter en rad problem och brister i regeringens förslag. Kontentan är att förslaget omöjliggör fleråriga avtal på arbetsmarknaden. Facken skriver bland annat:

”Arbetslöshetsavgiften ska ändras varje år. Tanken är arbetslöshetsavgiftens storlek i sin tur ska påverka lönen. Då måste förhandlingar ske oftare än i dag.”

Brevet sätter fingret på en central och fundamentalt viktig fråga på arbetsmarknaden och ställer regeringen mot väggen. Dessutom riktas strålkastarljuset från mindre angenäma frågor.

Facken gör rätt i att fortsätta markera i organisationerna och att visa omvärlden att de menar allvar och att de är ordentligt förbannade. Facken behöver fortsätta opinionsbilda med målgruppsanpassad VAD- och VARFÖR-information.

Starkt anställningsskydd ökar stressen och ohälsan på jobbet. Det hävdar Svenskt Näringsliv i en ny rapport. De menar att upp mot 100 000 vantrivs på grund av lagen om anställningsskydd, las. Folk stannar kvar för att de är rädda om sin plats i turordningen.

Las kan knappast beskyllas för att vara för trygg. Vill en arbetsgivare säga upp personal är las inget hinder, så länge det finns saklig grund eller personliga skäl. Krisen under 1990-talet då cirka 500 000 löntagare sades upp från sina arbetsplatser är ett tydligt bevis på att lagen ger arbetsgivaren stor flexibilitet. Att beskylla lagen för att vara för trygg är sak samma som att påstå att svängdörrarna till saloonen är ett hinder för bartendern att avvisa besökare.

Det är snarare så att las och tryggheten behöver stärkas. Det är i dag för stor skillnad mellan tillsvidareanställda å ena sidan och visstidsanställda och arbetslösa å andra sidan, vilket gör att de med trygga anställningar klamrar sig fast.

Samtidigt visar statistik från Statistiska centralbyrån, SCB, att antalet visstidsanställningar i det närmaste har fördubblats de senaste 20 åren.

Facken har haft flera krav på ökad trygghet. Handels driver krav om rätt till heltid. IF Metall vill se en förstärkning av återanställningsrätten. I dag kan en arbetsgivare säga upp personal ena dagen och hyra in personal som utför samma arbete nästa dag.

Det finns två rimliga sätt att komma tillrätta med de inlåsningseffekter som Svenskt Näringsliv lyfter fram, anser jag. Det ena receptet är att stärka tryggheten för de som i dag har otrygga anställningar och det andra är att förbättra villkoren i a-kassan.

Båda förslagen syftar till att minska klyftorna mellan otrygghet och trygghet på arbetsmarknaden och gör det mindre ofarligt att byta jobb.

Minskar klyftor gör förvisso även slopade turordningsregler. Men det är att dra klockan baklänges och ökar den samlade otryggheten. Det är inget som löntagare och svensk arbetsmarknad är i behov av.

IF Metalls a-kassa tänker JO-anmäla sig själva och tar därmed strid mot det beslut som Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, kom med tidigare i veckan. Beslutet innebär att a-kassan inte får använda sig av inkassoföretag för at driva in medlemsavgifter.

Tidigare har ett vanligt sätt att lämna a-kassan varit att helt enkelt att strunta i att betala avgiften under tre månader och därmed straffa ut sig. Men efter att regeringen bestämt att pengarna för utträdesmånaderna också ska betalas in till staten hamnar a-kassan i kläm. Rimligen är detta ingen nyhet för regeringen utan ett väl övervägt beslut.

Med dagens regler framstår A-kassan som girigt när de tvingas att jaga människor som inte vill vara med. Men A-kassan har inte så mycket att välja på. Att vältra över kostnaderna på resterande medlemmar är det som återstår och det känns inte som ett rättvist alternativ.

Att jaga människor som inte betalar är dessutom kostsamt och kräver dessutom speciell kunskap. Därför har a-kassorna valt att använda sig av inkassoföretag. En dörr som alltså IAF stängde tidigare i veckan.

Indrivningsfrågan är en principiellt viktig fråga. Därför är det bra att IF Metall väljer att ta strid och anmäla sig själva. Redan nu behöver a-kassan och förbundet fundera igenom hur man ska agera den dag då JO säger att IAF tolkat regelverket rätt. Då handlar det snabbt och tydligt vältra över ansvaret på regeringen.

Läs också:

Förbjudet för a-kassor att använda sig av inkassoföretag

Rädslan för arbetslöshet och för att drabbas av oförutsedda utgifter är betydligt mindre bland svenskarna än hos medborgarna i 20 andra länder. Detta trots att svensken är ungefär lika sårbar för privatekonomiska smällar.

– Jag tror att många har kvar tron på att folkhemmet ska ta hand om oss om det blir kris, säger Gunilla Nyström, privatekonom på SEB till DN.

Så gott som dagligen kommer rapporter som visar att svensken är allt mer villigt att sätta sprätt på pengar – även pengar som inte existerar, det vill säga på kredit. Närmare var femte svensk som handlar på kredit säger sig ha haft problem med att reda ut avbetalningar.

En tredjedel av svenskarna inte klarar av att behålla sin nuvarande levnadsstandard i mer än tre månader om de skulle bli arbetslösa eller sjuka, visar ny internationell studie gjord av Gallup på uppdrag av låneskyddsföretaget Cardiff.

Detta sker samtidigt som drygt 1 000 personer per dag lämnar a-kassan och den ekonomiska trygghet som försäkringen innebär bakom sig. Sedan årsskiftet har nu sammanlagt cirka 370 000 personer, eller 10 procent av a-kassans medlemmar, valt att gå ur.

Siffror visar även att i september hade 70 000 personer ännu inte betalat avgiften till a-kassan för januari. Så flykten från a-kassan lär inte stanna av än.

Det som återstår för den som blir arbetslös och är oförsäkrad är försörjningsstöd, eller socialbidrag i folkmun. Men för att ha rätt till det krävs att personen ifråga gjort sig av med alla finansiella tillgångar. Hit räknas bland annat aktier, obligationer, bil, bostadsrätt eller villa.

Dagen då den sviktande världskonjunkturen sveper in med all sin kraft över Sverige lär många vakna upp. Då byts kreditföretagens kärvänliga erbjudande ut mot bitande fordringar. Då ställs svensken inför krav som vi inte är vana vid i detta land – krav som sträcker sig utanför folkhemmet och den svenska modellen.

I Gallup-undersökningen svarade 20 000 personer från 21 länder på frågor om deras privatekonomi.