Allting är sossarnas fel. Alltid. Till och med när de inte sitter vid makten. När en stor del av forskarkåren kritiserar den borgerliga regeringen för minskade anslag skyller forskningsminister Lars Leijonborg på sossarna. Medan Sverige rusar på som tåget lämnar vi forskarna på perrongen.

 

För ett år sedan kunde vi se folkpartiets affischer på annonspelarna runt om i landet. Temat var nyheter från framtiden. Om jag inte missminner mig helt stod där något om ett grattis till Sverige för sitt första nobelpris till en forskare.

Det var då. I dag riktar flera tunga forskningsmyndigheter skarp kritik mot regeringen – för att anslagen sjunker.  Forskarna efterlyser saftiga höjningar. De vill höja anslagen med nästan en tredjedel från 26 till 34 miljarder kronor om året.

Så ska det bli också, enligt Leijonborg. Så småningom.

Den avgående folkpartiledaren menar att anledningen till att anslagen är låga är på grund av bristande satsningar från den socialdemokratiska regeringen.

Det hade varit intressant att lyssna till Leijonborg och se hur han skulle få ihop det resonemanget. För visst är det så att det är den borgerliga regeringen som har lagt budgeten för den svenska politiken för 2007.

Är det månne så att Lars Leijonborg efter nästan ett år på sin post som minister ännu inte lyckats axla det ansvar som ämbetet innebär och kräver?

Eller kanske är det så att den borgerliga regeringens politik, som tycks vara utformad utifrån devisen ”hungriga vargar jagar bäst”, även gäller anslagen till forskning. Ju mindre pengar desto intensivare forskning.

  

Det känns åtminstone konsekvent. Likväl som det känns konsekvent att forskarvärlden snällt får stå tillbaka då ytterligare skattesänkningar självklart kommer först av allt.

 

Under 2007 minskar statens skatteintäkter med 65 miljarder kronor när bland annat fastighetsskatten och förmögenhetsskatten slopas. Det motsvarar alltså mer än dubbelt så mycket som årligen avsätts till forskning. Men det, det är sossarnas fel, inte sant herr forskningsminister!

I fredags bröt en konflikt ut på arbetsmarknaden. Sedan Journalistförbundet avvisat medlarnas bud för femte gången trädde deras arbetstidsblockad vid ett 70-tal arbetsplatser i kraft vid tretiden. Journalisterna kräver bland annat att 15 års erfarenhet ska garantera minst 25 000 kronor i månaden. Det är anmärkningsvärt att detta rimliga krav ska sitta så hårt inne att förbundet tvingas ta till stridsåtgärder.

 

I årets avtalsrörelse där sammanlagt 500 nya avtal ska tecknas satsar fackförbunden på att höja avtalens lägsta löner. Hur kraven och sedermera uppgörelserna är utformade beror på hur de branschanpassade avtalen är konstruerade.

 

Journalisterna har valt att prioritera lägsta lönen för de medlemmar som har många års erfarenhet.

 

Medlarnas bud är utformat så att det garanterar alla äldre medarbetare sammanlagt garanteras 1 800 kronor under tre år. Till detta har Tidningsutgivarna sagt ja.

 

Det kan jag förstå. Sett till andra uppgörelser hittills i år är detta ett billigt avtalsförslag.

 

Först ut i årets avtalsrörelse var Sif och Sveriges Ingenjörer som tecknade nya avtal med Teknikföretagen den 15 mars.

 

För Sifs medlemmar innebar uppgörelsen att de lägsta lönerna höjdes med 1 400 kronor i månaden på ett bräde från och med den 1 april.

 

En liknande uppgörelse gjorde IF Metall dagen efter då förbundet tecknade avtal som garanterar en individ som går på avtalets lägsta lön och som varit anställd i minst ett år en höjning med 1 400 kronor redan det första avtalsåret.

 

För IF Metalls del har sedan en rad avtal tecknats med rejäla satsningar på lägsta lönerna. Exempelvis inom Byggnadsämnesindustrin höjs avtalets lägsta lön under avtalsperioden med 2 485 kronor, inom Allokemisk industri är motsvarande siffra 2 229 kronor och inom Stenindustrin 2 275 kronor.

 

Satsningen på lägsta löner inom bemanningsbranschen där LO under våren tecknat ett nytt avtal med Bemanningsföretagen resulterar i att lägsta lönen under avtalsperioden höjs med 2 325 kronor i månaden.

 

Det är också någonstans i detta härad som journalisternas krav på minst 25 000 kronor i månaden för 15 års erfarenhet landar.

 

För mig som följer avtalsmatchen som åskådare känns kravet rimligt. Så självklart har ni mitt stöd. Stå på er och lycka till!

Fotnot: Blockaden innebär att journalisterna vid de berörda företagen inte får arbeta mer än åtta timmar per dygn och 40 timmar per vecka. Inga schemaändringar får genomföras. Förbudet mot schemaändringar omfattar ytterligare drygt 20 arbetsplatser. Om inget avtal träffas trappas stridsåtgärderna upp stegvis med början måndagen den 20 augusti.     

I förra veckan presenterade näringsminister Maud Olofsson förslag som enligt henne ska förbättra arbetsmarknaden och den svenska modellen. Bland annat vill hon hitta en nytt grepp för fackliga stridsåtgärder i samband med att företag inte vill teckna kollektivavtal. Bara dagarna efter försöker en ägare till ett ridläger att köra över två unga tjejer som agerar som blockadvakter.

Kommunal varslade för tid sedan företaget Fenix Park AB i Kristianstad, som bland annat pysslar med ridlägerverksamhet, om blockad för nyanställningar och övertidsarbete. Skälet var att förhandlingarna om kollektivavtal har misslyckats.

De anställda har enligt Kommunal fått för dåliga löner. De har i vissa fall tvingats arbeta dygnet runt och flera veckor i sträck. Facket har därför även anmält företaget till Arbetsmiljöverket för brott mot arbetstidslagen.

Eftersom parterna inte lyckades närma sig varandra försattes så ridlägret i blockad i fredags, den 10 augusti. Kommunals blockad gav sig uttryck i form av att förtroendevalda stod utanför infarten och delade ut flygblad. 

I lördags stod två tjejer i 18-årsåldern som blockadvakter och informerade förbipasserande när plötsligt ägaren försökte köra över dem.

 

– Hade de inte hoppat undan hade han kört över dem. Det var ett riktigt överfall, säger Tommy Nilsson, regionalt fackombud i Skåne till LO-tidningen.

Blockadvakterna klarade sig undan utan skador och händelsen är polisanmäld.

Fallet visar helt klart att fackets inflytande är på tok för stort och att Sveriges järnlady har ett mycket tufft och viktigt arbete framför sig vad det gäller att "förbättra" den svenska modellen.

Något kollektivavtal som garanterar de anställda rimliga arbetsvillkor finns fortfarande inte.

Socialdemokraterna har nu ensamt större stöd än vad högerregeringens partier har tillsammans. Det visar en opinionsundersökning gjord av Demoskop som publicerades i Expressen i helgen. Samtidigt gör den polariserande politiken det fackliga medlemskapet mer angeläget – fastän avgiften har höjts med dryga 100 procent och trots att det råder högkonjunktur.

 

Vid årsskiftet slopades avdragsrätten i deklarationen för fack- och a-kasseavgiften. I samma veva höjdes avgiften till a-kassan med flera hundra kronor per månad.

 

Det tog inte lång tid innan fackförbunden började tappa medlemmar i en allt raskare takt. Visserligen kan de goda tidernas ingjutande av självförtroende givetvis vara en bidragande orsak till att fler valde bort facket. För det är när högkonjunkturen står topp som det fackliga intresset normalt sett är i botten. Då finns ingen anledning att bry sig om sitt eget skinn. Däremot när kurvorna pekar nedåt och det brinner kring fötterna brukar facket och det fackliga medlemskapet stiga i värde.

 

Men självklart är det så att en så saftig prishöjning fick folk att välja bort facket.

 

Nu, ett drygt halvår efter höjningen och närmare ett år av borgerlig politik är det ett annat ljud i skällan. IF Metall skriver på sin hemsida att under juli var det dubbelt så många som sökte sig till förbundet än vad det var som lämnade det.

 

Och på verkstadsgolvet märks ett allt större intresse för facket. Christian Andersson, ordförande i gruppstyrelsen på Rullar på SKF i Göteborg, berättar på sin blogg om att vinden har vänt. Medlemmar frågar efter det månatliga fackliga samtalet som brukar hållas på arbetsplatsen och som för närvarande har semesterstängt. Han skriver: Redan nu har det varit runt 10 personer och frågat när de får facklig information.

 

Han konstatera också: Detta är något som aldrig skulle skett för 2 till 3 år sedan.

 

Efter knappt ett år med borgerligt styre har vi den unika situationen att trots glödhet högkonjunktur söker allt fler trygghet. Oavsett om priset på det fackliga medlemskapet procentuellt har ökat mångdubbelt mer än vad bopriserna har stigit, ökar intresset för facket.

 

Det säger en hel del om den nu förda politiken.

Som 70-talist är jag uppfödd med Staffan Westerberg och Vilse i pannkakan. Ända fram till i dagarna har jag inte sett skymten av honom sedan pannkakan försvann. Jag tror att jag vet var han jobbar i dag. Han måste ha börjat som samordnare mellan Socialstyrelsen och den borgerliga regeringen.

 

Det råder minst sagt kaos vad det gäller Socialstyrelsens förslag till riktlinjer för sjukskrivningar.

 

Efter att det i förra veckan stod klart att Socialstyrelsen filar på nya riktlinjer för sjukskrivningar har kritiken inte låtit vänta på sig. Längst fram i kritikerskaran har vi bland annat kunna hitta läkare, psykologer, doktorer och patienter.

 

Kritiken har framför allt gällt reglerna för utmattningssyndrom, det vill säga utbrändhet. Grundregeln i de nya riktlinjerna är att en person som drabbats av utbrändhet inte ska bli sjukskriven.

 

I dag gick så Socialstyrelsen ut och förklarade att det hela är ett missförstånd. Följande avsnitt är hämtat från Sveriges Radios Ekot hemsida:

 

//I utkastet till nya riktlinjer från Socialstyrelsen står det så här om utmattningssyndrom, alltså utbrändhet, citat: ”I normalfallet krävs inte sjukskrivning.”

 Ordet normalfallet syftar inte på normal utbrändhet med sömnstörningar och svår trötthet, uppger Jan Larsson, biträdande chef för Socialstyrelsens enhet för nationella riktlinjer för läkartidningen. ”Normalfallet” syftar på den som har lindriga besvär. // 

Hör upp alla ni läkare som sjukskriver patienter som kan klassas som ett norma… eller jag menar patienter som har lindrigare besvär av utmattningssyndrom, sluta med det!

 

Rimligen är ni ganska många som gör det. Finansminister Anders Borg har räknat ut hur mycket pengar statskassan kan spara på att ni läkare inte sjukskriver lindrigare-besvärs-patienter. Fyra miljarder kronor. Pengar som herr minister ska ha till betydligt väsentligare saker än att hjälpa lindrigare-besvärs-sjuka. Han ska nämligen sänka skatten.

 

Det hade varit intressant att se den matematiska formel som finansministern har använt sig av när han har kommit fram till just denna summa.

 

Svårarebesvärssjuka – Lindrigarebesvärssjuka = fyra miljarder kronor.

 

Nej, det borde vara mer avancerat än så. Och jag är övertygad om att han inte har räknat ut det helt själv – Staffan Westerberg har säkert ett finger med på räknedosan.

I genomsnitt fick en arbetslös person 543 kronor per ersättningsdag i juli. Det innebär att den genomsnittliga dagpenningen har sjunkit med 39 kronor jämfört med juli 2006, konstaterar Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF. För den som får ersättning för 40 timmar måndag till fredag innebar det 11 946 kronor – före skatt.

 

I år innehöll juli 22 arbetsdagar, semesterdagar eller ersättningsdagar för den som var arbetslös.

För den som arbetade gav dessa dagar sannolikt lite mer i plånboken efter skatt. Att döma av Statistiska centralbyråns siffror steg lönen – eller semesterersättningen – med cirka 3 procent jämfört med året innan.

Samtidigt har priset på det vi handlar stigit med cirka 2 procent på årsbasis. Det gör att de som har ett arbete har kunnat spendera lite mer jämfört med förra året. Oavsett om man har arbetat eller haft semester.

 

Men för den som var arbetslös innebar årets utbetalning i snitt 39 kronor mindre per dag i plånboken jämfört med förra året. Det motsvarar cirka 800 kronor i månaden – mindre att leva på.

 

Det innebär att en arbetslös i dag i genomsnitt har knappt 12 000 kronor i ersättning – före skatt. Efter att skattmasen har tagit sitt återstår i runda slängar 8 300 kronor.

 

Vid årsskiftet infördes jobbavdraget som gör att alla som arbetar får lite mer pengar i plånboken varje månad.

 

I gengäld försvann det förhöjda taket i a-kassan för de 100 första dagarna för den som inte har ett arbete. Den 5 mars sänktes dessutom nivån i a-kassan efter 200 dagars arbetslöshet och ytterligare efter 300 dagar utan jobb.

 

Tanken är att arbetslöshetsförsäkringen ska fungera som en omställningsförsäkring. Men under brinnande högkonjunktur har långtidsarbetslösheten sedan årsskiftet ökat med närmare 7 000 personer, vilket gör att nästan 55 000 människor i Sverige i dag är långtidsarbetslösa.

 

Samtidigt som de allra flesta löntagare får ta del av jobbavdraget finns en växande skara i Sverige som kommer allt längre ifrån arbetsmarknaden och får allt knaprare villkor. Det kan inte vara något annat än en illa förd politik som gör att denna utsatta grupp – detta utanförskap – växer när det råder skördetid i svensk ekonomi.

 

Nu står de sjuka på tur. Finansminister Anders Borg vill snåla in på de sjuka så att han kan betala nästa steg i jobbavdraget.

För ett år sedan var 1 900 ungdomar långtidsarbetslösa. I dag är det 7 500 ungdomar. Det visar färsk statistik från Arbetsmarknadsverket. I brinnande högkonjunktur lämnas ungdomarna därhän. Så var det med den jobbpolitiken. Men var finns Sahlin och Ohly? Eller den nyvalda SSU-ordföranden Jytte Guteland? Ni som pratar er varma om att stå på de utsattas sida, var är ni?

 

För ett år sedan inleddes spurten i valrörelsen. Då framställdes Sverige i det närmaste krisstämplat, trots högkonjunktur och en begynnande nedgång av arbetslösheten. I dag är den verklighet som beskrivs en helt annan - trots att långtidsarbetslösheten har stigit.

 

Det är inte bara bland ungdomar som långtidsarbetslösheten stiger. Även bland den vuxna befolkningen breder den ut sig allt mer. Sedan årsskiftet har långtidsarbetslösheten med 7 000 personer och är nu närmare 55 000 personer.

 

Inom marknadskommunikation talas det om vikten av den upplevda kvalitén. Så länge kunden upplever att varan/tjänsten har god kvalitet så spelar det ingen roll hur det egentligen förhåller sig. Det är hur kunden upplever det som räknas.

 

Översatt till politiken blir det vikten av den upplevda verkligheten. Det spelar ingen roll hur det egentligen förhåller sig det viktigaste är att väljarna uppfattar verkligheten så som jag vill att de ska uppfatta den.

 

Utifrån detta kan man konstatera att de borgerliga partierna lyckades att ta hand om verklighetsbeskrivningen och presentera lösningarna på de problem som beskrevs under valrörelsen.

 

I dag är rapporteringen i media betydligt mer positiv. Tillväxtsiffror och positiva kurvor avlöser varandra i tv och tidningar. Men uppenbarligen finns det också en annan verklighet i Sverige i dag.

 

En vetgirig undrar hur länge ska Mona Sahlin åka runt och lyssna bland medlemmar och väljare och hur länge ska Lars Ohly göra, vad det nu är han gör. När ska en annan verklighet börja beskrivas och när ska lösningarna presenteras.

 

Så länge ingen uppmärksammar dessa människors vardag, lever de i en undanskymd verklighet som innebär allt knaprare villkor. Det är dags att axla oppositionsrollen på allvar.

Läs även:

Utanförskap ökar när regeringen vänder arbetslösa ryggen till 

Centern vill förbjuda fackföreningar att vidta stridsåtgärder mot företag där de som jobbar inte är med i facket. För Maud Olofsson, som även vill införa så kallade ungdomsavtal, handlar det om rättvisa. För facket blir det en tuff uppgift att vinna opinionen efter att ha ställt sig i offsideläge i samband blockaden av salladsbaren i Göteborg.

 

Hur Maud Olofsson får ihop ekvationen att konkurrens på olika villkor är rättvist återstår att lösa. Förslaget är inte heller det minsta framåtsyftande. Tvärtom kan förslaget, om det ser dagens ljus, hämma produktiviteten. Ett företag som investerar i mer moderna maskiner kan bli utkonkurrerat av ett företag som behåller en gammal maskinpark och håller igen lönerna.

 

Samtidigt torde opinionsläget för att förändra lagstiftning vara bättre än på mycket länge. Detta efter att facket klantat till det rejält vid salladsbaren i Göteborg. Läs mer i tidigare inlägg LO äventyrar sitt eget arbete och tilltron till kollektivavtal.

 

Det är inte förvånande att det är just Maud Olofsson av de borgerliga partiledarna som driver på för en lagändring. Centerledaren inte är mycket för en vanlig löntagare att hålla i handen. Det gjorde hon med all önskvärd tydlighet klart för väljarkåren under SVT: s partiledarutfrågning i augusti förra året. Som ensam partiledare ställde hon sig positiv till att tillåta utländska löntagare att konkurrera med lägre löner och sämre arbetsvillkor än vad som finns i de svenska kollektivavtalen.

 

Men centern och Maud Olofsson vill ännu mer. Under rubriken ”Förbättra den svenska modellen” presenterar partiet på sin hemsida ett förslag om att arbetsgivare ska kunna komma överens med löntagare upp till 26 års ålder om ”frivillig” provanställningar upp till två år.

 

Arbetsgivare hamnar då i en mycket lockande sits:

- Antingen skriver du på pappret eller så tar jag in någon annan.

Så var det med den frivilligheten. När tillräckligt många unga gått med på denna ”frivilliga” provanställning finns det ingen anledning att stänga ute övriga åldersgrupper från en så framgångsrik modell.

 

Undrar just vad som blivit kvar av den svenska modellen om Maud Olofsson fick härja fritt i lagboken.