Allting är sossarnas fel. Alltid. Till och med när de inte sitter vid makten. När en stor del av forskarkåren kritiserar den borgerliga regeringen för minskade anslag skyller forskningsminister Lars Leijonborg på sossarna. Medan Sverige rusar på som tåget lämnar vi forskarna på perrongen.

 

För ett år sedan kunde vi se folkpartiets affischer på annonspelarna runt om i landet. Temat var nyheter från framtiden. Om jag inte missminner mig helt stod där något om ett grattis till Sverige för sitt första nobelpris till en forskare.

Det var då. I dag riktar flera tunga forskningsmyndigheter skarp kritik mot regeringen – för att anslagen sjunker.  Forskarna efterlyser saftiga höjningar. De vill höja anslagen med nästan en tredjedel från 26 till 34 miljarder kronor om året.

Så ska det bli också, enligt Leijonborg. Så småningom.

Den avgående folkpartiledaren menar att anledningen till att anslagen är låga är på grund av bristande satsningar från den socialdemokratiska regeringen.

Det hade varit intressant att lyssna till Leijonborg och se hur han skulle få ihop det resonemanget. För visst är det så att det är den borgerliga regeringen som har lagt budgeten för den svenska politiken för 2007.

Är det månne så att Lars Leijonborg efter nästan ett år på sin post som minister ännu inte lyckats axla det ansvar som ämbetet innebär och kräver?

Eller kanske är det så att den borgerliga regeringens politik, som tycks vara utformad utifrån devisen ”hungriga vargar jagar bäst”, även gäller anslagen till forskning. Ju mindre pengar desto intensivare forskning.

  

Det känns åtminstone konsekvent. Likväl som det känns konsekvent att forskarvärlden snällt får stå tillbaka då ytterligare skattesänkningar självklart kommer först av allt.

 

Under 2007 minskar statens skatteintäkter med 65 miljarder kronor när bland annat fastighetsskatten och förmögenhetsskatten slopas. Det motsvarar alltså mer än dubbelt så mycket som årligen avsätts till forskning. Men det, det är sossarnas fel, inte sant herr forskningsminister!

I fredags bröt en konflikt ut på arbetsmarknaden. Sedan Journalistförbundet avvisat medlarnas bud för femte gången trädde deras arbetstidsblockad vid ett 70-tal arbetsplatser i kraft vid tretiden. Journalisterna kräver bland annat att 15 års erfarenhet ska garantera minst 25 000 kronor i månaden. Det är anmärkningsvärt att detta rimliga krav ska sitta så hårt inne att förbundet tvingas ta till stridsåtgärder.

 

I årets avtalsrörelse där sammanlagt 500 nya avtal ska tecknas satsar fackförbunden på att höja avtalens lägsta löner. Hur kraven och sedermera uppgörelserna är utformade beror på hur de branschanpassade avtalen är konstruerade.

 

Journalisterna har valt att prioritera lägsta lönen för de medlemmar som har många års erfarenhet.

 

Medlarnas bud är utformat så att det garanterar alla äldre medarbetare sammanlagt garanteras 1 800 kronor under tre år. Till detta har Tidningsutgivarna sagt ja.

 

Det kan jag förstå. Sett till andra uppgörelser hittills i år är detta ett billigt avtalsförslag.

 

Först ut i årets avtalsrörelse var Sif och Sveriges Ingenjörer som tecknade nya avtal med Teknikföretagen den 15 mars.

 

För Sifs medlemmar innebar uppgörelsen att de lägsta lönerna höjdes med 1 400 kronor i månaden på ett bräde från och med den 1 april.

 

En liknande uppgörelse gjorde IF Metall dagen efter då förbundet tecknade avtal som garanterar en individ som går på avtalets lägsta lön och som varit anställd i minst ett år en höjning med 1 400 kronor redan det första avtalsåret.

 

För IF Metalls del har sedan en rad avtal tecknats med rejäla satsningar på lägsta lönerna. Exempelvis inom Byggnadsämnesindustrin höjs avtalets lägsta lön under avtalsperioden med 2 485 kronor, inom Allokemisk industri är motsvarande siffra 2 229 kronor och inom Stenindustrin 2 275 kronor.

 

Satsningen på lägsta löner inom bemanningsbranschen där LO under våren tecknat ett nytt avtal med Bemanningsföretagen resulterar i att lägsta lönen under avtalsperioden höjs med 2 325 kronor i månaden.

 

Det är också någonstans i detta härad som journalisternas krav på minst 25 000 kronor i månaden för 15 års erfarenhet landar.

 

För mig som följer avtalsmatchen som åskådare känns kravet rimligt. Så självklart har ni mitt stöd. Stå på er och lycka till!

Fotnot: Blockaden innebär att journalisterna vid de berörda företagen inte får arbeta mer än åtta timmar per dygn och 40 timmar per vecka. Inga schemaändringar får genomföras. Förbudet mot schemaändringar omfattar ytterligare drygt 20 arbetsplatser. Om inget avtal träffas trappas stridsåtgärderna upp stegvis med början måndagen den 20 augusti.