LO-förbunden positionerar sig redan inför nästa avtalsrörelse och motsättningarna är tydliga, skriver LO-tidningen. Detta med anledning av den debattartikel som nio fackförbund skrev i LO-tidningen i förra veckan. Artikeln var ett direkt svar på IF Metalls ställningstagande mot jämställdhetspotter tidigare i höstas.

LO-tidningen ställer en direkt fråga till IF Metalls avtalssekreterare Anders Tiderman som lyder:

– Det har blivit så och det är olyckligt, säger Anders Tiderman.

Jag håller med. Det är olyckligt. Vidare säger han:

– Jag tror att med en annan konstruktion, med utpräglad låglöneprofil, kan vi baxa hem en LO-samordning även denna gång.

Återigen håller jag med IF Metalls avtalssekreterare. Tidigare i veckan presenterade jag ett förslag på min blogg som går i den riktning som Anders Tiderman talar om.

Mitt förslag är en blandning av pott-modellen och en ”rak” satsning på lägsta löner, där lägsta lönen inom alla branscher höjs lika mycket oavsett utgångspunkt.

Mitt förslag bygger på en generell satsning på lägsta lönen samt att ytterligare två faktorer avgör lägsta lönens höjning, dels hur låg lägsta lönen är i dag och dels hur många som berörs av en eventuell höjning. Fördelen med denna modell är att höjning träffar direkt de individer som är lägst avlönade på arbetsmarknaden. Den är dessutom konsekvent i förhållande till LO:s tidigare lönepolitiska strategi.

Rådet är att LO-förbunden slutar polarisera och istället ”pragmatiserar”.

Förtroendet för Polisen är i botten. I alla fall om man ska tro den undersökning som gjorts av Svenskt Kvalitetsindex, SKI, där 8 000 svenskar har intervjuats om olika samhällstjänster. SKI har gjort liknande undersökningar sedan 1989 och aldrig tidigare har så låga siffror uppmätts för Polisen. I förra veckan arbetade hela Berghs School of Communication i projekt på uppdrag av Polisen i Dalarna. Uppdraget var bland annat att bättra på imagen.

I förra veckan var det mycket snutsnack på skolan. Polisen i Dalarna hade bett Berghs studenter om hjälp med sin kommunikation utifrån fyra olika aspekter; den interna och externa kommunikationen, imagen samt rekryteringen.

På måndagen begav sig alla elever till Dalarna för att vi själva skulle få en bild av det vi sedan två veckor vetat om var vårt uppdrag under veckan. Jag arbetade med den interna kommunikationen och vår buss styrde mot Avesta.

När polismannen berättade sina personliga upplevelser från gripandet av polismördaren i Hedemora, om hur det känns att plocka delar av en människa på en järnvägsspår och sedan gå hem till familjen, eller om den tuffa arbetsmiljö som ibland kräver att du går in med sköld i fyllecellen, blev jag ödmjuk inför uppgiften.

Jag antar att många poliser kan känna igen sig i det polismannen berättade för oss. Allt detta sker också samtidigt som Polisen har haft och har knappa ekonomiska resurser. Det i sin tur leder till en slimmad organisation, i vissa fall så mager att det kan betraktas som organisatorisk anorexi.

Detta kunde vi studenter inte göra så mycket åt. Däremot ringade vi in flera brister i kommunikationen. Bland annat ansåg vi att det saknades två insikter hos Polisen i Dalarna. Dels att all kommunikation börjar inifrån organisationen och går ut och dels att all kommunikation beror på avsändarens insikt och konsekvensdragning av mottagarens villkor.

Dessutom ansåg min grupp att Dalapolisen inte är optimalt organiserade. Bland annat finns ingen informationsenhet som har det övergripande ansvaret för kommunikationen med de 500 anställda.

Informationen är skriven på byråkratsvenska och lockar inte till läsning. Dessutom är det upp till mottagaren själv att söka rätt på relevant information som mottagaren behöver för att kunna utföra sitt arbete eller som rör arbetsvillkoren.

Sammanlagt fick Polisen i Dalarna närmare 20 förslag från studenterna på Berghs på förbättrad kommunikation. Länspolismästaren ansåg att många av idéerna var värda att lyfta till Rikspolisstyrelsen. Han lät uppriktigt tacksam.

Men i sanningens namn är det du och jag som ska vara tacksamma för att det finns människor som är beredda att offra så mycket av sina liv för att du och jag ska kunna ha någon att ringa till när det kniper.

Förhoppningsvis kan något av våra bidrag hjälpa till att förändra svenskarnas syn på Polisen en smula. Det förtjänar de verkligen.

Det råder oenighet inom LO om hur man ska komma tillrätta med orättvisa löneskillnader på arbetsmarknaden. Förbunden inom industrin förespråkar en satsning på avtalens lägsta löner för att få bukt med orättvisan. Flera andra fackförbund även vill se så kallade jämställdhetspotter vilket framför allt IF Metall har motsatt sig. Jag föreslår att LO-förbunden ser över och utvecklar de båda förslagen till en gemensam modell där höjning av lägsta lönen inom en bransch avgörs av dels av hur låg lägsta lönen är i dag och dels hur många som berörs av en eventuell höjning. Förslaget, som är min högst personliga ”socialdemokratiska” kompromiss, bygger på tankegångar från båda parters synsätt.

Svensk arbetsmarknad är lönediskriminerande. Inom sektorer där andelen kvinnor som arbetar är hög är lönerna generellt lägre än inom mansdominerande branscher. Och det är fel. Könet ska inte som i dag avgöra lönen. Om detta är alla LO-förbund överens. Något måste göras. Frågan är bara vad.

I årets avtalsrörelse blandade LO in en ny komponent i sin lönepolitiska strategi, nämligen jämställdhetspotter. Förbunden kom överens om att branscher med många kvinnor skulle få mer än mansdominerande yrken.

Förslaget som drevs igenom under stort buller och bång togs inte emot med öppna armar inom alla LO-förbunden. Inom industrin var man mycket tveksam till att blanda in en ny komponent i den lönepolitiska strategin. Det hela slutade med att industrins förbund ställde sig utanför pott-modellen samtidigt som man stödde de förbund som arbetade efter den.

Knappt är avtalsrörelsen avslutad innan en het diskussion mellan LO-förbunden återigen har brutit ut om pott-modellens vara eller icke vara. Allt på grund av två olika strategier för att nå samma mål.

Men vad händer om man blandar de båda modellerna? En satsning på avtalets lägsta löner innebär att alla branscher oavsett kön och löneläge ska ha en höjning. Därtill ska vissa avtalsområden ha ytterligare påslag på lägsta lönen. De faktorer som avgör om lägsta lön är lägre än den genomsnittliga lägsta lönen i samtliga avtalsområden och andelen som berörs en höjning av lägsta lönen. Förslaget är en hopslagning av de båda modellerna men är mer träffsäker i sin konstruktion än jämställdhetspotten som egentligen stannar på branschnivå. Med denna modell träffar du i Bulls eye. Den individ som har en inkomst i närheten av lägsta lönen i avtalsområden där lönerna är låga träffas personligen av det extra lönepåslaget med den här modellen.

En höjning av lägsta lönen driver till viss del också på den allmänna lönebilden inom ett avtalsområde. Det gör att denna modell även ger en utjämnande effekt på lönerna mellan branscher.

Så min uppmaning till förbunden inom LO blir, gräv ned stridsyxorna och snacka er samman. Att sura på varsin kant löser ingenting för dem som faktiskt berörs av dessa modeller.

Exempel

Enkel förklaring i siffror av principen. Siffror och avtalsområden är påhittade:

Avtal                         lägsta lön      andel som berörs

Blekpapperavtalet        13 000       90

Lagerarbetaravtalet      14 000       70

Snickeriavtalet             13 500       50

Genomsnitt                 13 500        70

• Alla lägsta löner höjs generellt med 800 kronor.
• Extra påslag för branscher med låg lägsta lön 300 kronor.
• Extra påslag för branscher där många berörs 100 kronor.

Resultat:

Blekpapperavtalet 13 800 + 300 + 100 = 14 200

Lagerarbetaravtalet 14 800 + 0 + 0 = 14 800

Snickeriavtalet 14 300 + 0 + 100 = 14 400

De senaste två decennierna har andelen anställda med otrygga anställningar i det närmaste fördubblats i Sverige. Efter att i flera år har drivit en kamp om att via lag ge alla rätten till heltid byter nu LO fot.

LO konstaterar i kongressrapporten ”Fler jobb – bättre jobb” att mängden osäkra jobb med varierade arbetstider ofta fungerar lönesänkande. Otryggheten gör att den enskilde får svårt att få hushållsekonomin att gå runt. För gruppen blir det svårt att hävda sina lönekrav om man har otrygga anställningar.

I rapporten ifrågasätter LO sin egen strategi och undrar om det inte hade varit bättre att driva rätten till heltid och trygga anställningar avtalsvägen.

Frågeställningen i sig är självkritisk vilket är ett sundhetstecken. Men frågan är om det blir mycket lättare att driva frågorna vid förhandlingsbordet. Om LO ska lyckas krävs att de kan visa arbetsgivarna att även de har någonting att vinna på kraven. Annars lär priset bli skyhögt. Makten om över hur arbetet planeras och organiseras är ett mycket känsligt område för arbetsgivarna.

Lyckas däremot facken driva igenom kraven via förhandling är denna väg givetvis att föredra. Avtal är bättre än lag. Avtal skyddar mot eventuella klåfingriga politiker. Nästan i alla fall. Inte ens denna mark är dock helt fredad. Så sent som i budgeten föreslog regeringen att sjukpenningen för långtidssjuka ska begränsas till 75 procent av inkomsten, oavsett om facket förhandlat fram annat i avtal.

Oberoende av vilken fot LO-kongressen slutligen bestämmer sig för att ställa sig på har facken en tuff men oerhört viktig uppgift att lösa.

En långtidssjukskriven sjuksköterska förlorar 1 200 kronor i månaden om sjukpenningen sänks till 75 procent och avtalsförbud för kompletterande försäkringar införs. Det visar beräkningar som Riksdagens utredningstjänst tagit fram och som TCO-tidningen lyfter fram.

Regeringen föreslår att högsta tillåtna ersättning efter ett års sjukskrivning – avtalslösningar inkluderat – ska bli 75 procent. Förslaget som väntas träda i kraft vid årsskiftet innebär ett dråpslag för många som i dag är långtidssjuka.

Och det är inte bara sjuksköterskor som förlorar. Riksdagens utredningstjänst har beräknat utfallet på 17 typfall med löntagare med inkomster mellan 16 000 och 47 300 kronor. TCO-tidningen tar bland annat upp lärare och poliser, som även de skulle förlora 1 200 kronor i månaden.

IF Metall skriver om Stig Österholm som 2000 föll olyckligt och fick både en whiplashskada och ett diskbrock i nacken. I dag, sju år senare, lever han med ständig molande värk och framtiden ser allt annat än ljus ut. Han säger:

– Om jag dör avskriver banken våra lån. Det är en tröst mitt i allt elände.

Inte nog med all den misär som han har varit med om, nu jagar regeringen honom med deras politik.

När statsminister Fredrik Reinfeldt presenterade försämringarna i sjukförsäkringen gjorde han det med motiveringen att ”drivkraften för arbete har varit otydlig”. Undrar om det var Stig Österholm statsministern hade i åtanke. Eller så kanske det var en lat och fuskande sjuksköterska, polis eller varför inte en lärare.

Som man känner sig själv känner man andra brukar, det heta. Och hur det står till med moralen i regeringskansliet kan väl ingen ha gått miste på. Skillnaden är att det magiska ord som herrarna och damerna i regeringskansliet använder sig av för att rentvå sig fungerar inte för Stig. Ett ”förlåt” minskar inte pressen från den ekonomiska politiken. Politiken blir istället till en snara kring en mans liv, vars liv redan är i spillror.

Annons saxad ur en tidning:

Tillhör du den del av samhällsskikten som har en god inkomst, frikostiga förmåner och som inte blivit upplyst om att de lagar och regler som gäller för vanliga medborgare även gäller för oss.

Du kanske till och med har ett högt ledande förtroendeuppdrag och har fattat dessa lagar.

Nu kanske du känner dig jagad eller kanske till och med utpekad av grannar och media.

Gör som oss – säg förlåt och låt din skuld rinna av dig likt vattnet rinner av en gås. Det fungerar.

Några av oss har dock blivit orättvist behandlade och har tvingats lämna våra arbetsuppgifter. Men lugn. Det ordnar sig. Den senaste tidens uppmärksamhet har fått oss att sluta oss samman i brödraskapet Under bordet. Vi håller alltid samman. I vårt och torrt, i skumma och dunkla tider.

Skicka in en ansökan om medlemskap samt meritförteckning.

Undertecknat

EU-parlamentariker

Minister

Statssekreterare

Utredare åt regeringen

M fl

Arbetsmiljöverket har tvingats skära bort 225 jobb på grund av de minskade anslagen från den borgerliga regeringen. Under en treårsperiod stramas anslaget till verket åt med 160 miljoner kronor. Nu tvingas Arbetsmiljöverket att skära bort ytterligare 50 jobb.

– Målet var att behålla så mycket som möjligt av den regionala verksamheten, men vi har redan tagit bort vad vi kan på huvudkontoret, säger verkets pressekreterare Carina Edgar till LO-tidningen.

Nu blir det inspektörer som gör arbetsplatsbesök som får lämna verket.

Arbetsmiljöarbetet i Sverige har i det närmaste slimmats sönder helt sedan den borgerliga regeringen tillträdde. Så sent som vid halvårsskiftet stängdes dörrarna till Arbetslivsinstitutet i Umeå för sista gången.

För arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin är detta inget större bekymmer. Han är fullt upptagen med att välja storlek och färg på sina klistermärken som han ska ha till sin smiley-kampanj som han lanserade tidigare i höstas. Kampanjen går ut på att alla arbetsgivare som har en bra arbetsmiljö ska få ett klistermärke. Vem som ska bedöma det när nu inspektörernas stolar gapar tomma är en gåta. Det blir något att bita i för Littorin och hans svartköpande statssekreterare Eva Uddén Sonnegård.

I senaste numret av LO-tidningen skriver nio fack inom LO – utanför industrin – i en debattartikel att de har enats om en gemensam utgångspunkt inför kommande avtalsrörelse.

– Det är en motvikt till facken som står bakom industriavtalet. Vi vill också visa att det inte finns någon majoritet bakom IF Metalls kritik av jämställdhetspotten, säger Handels avtalssekretare John Haataja till LO-tidningen.

LO-tidningen skriver:

”I stor utsträckning handlar det om ett försvar av jämställdhetspotten, som IF Metall har kritiserat. IF Metalls ordförande Stefan Löfven förklarade nyligen att hans förbund inte tänker ställa upp på någon LO-samordning där jämställdhetspotter ingår.”

– Vi reagerar starkt mot att IF Metall hotar med att ersätta LO-samordningen med samarbete med tjänstemännen om inte jämställdhetspotten försvinner, säger Elektrikernas Ronny Wenngren till LO-tidningen.

Man kan ha många olika åsikter utifrån flera olika aspekter om den situation som har uppstått kring lönesamordningen inom LO. Jag uttrycker inte alla mina åsikter.

För LO-förbundens medlemmar är en satsning på lägsta löner att föredra framför jämställdhetspotter. I alla fall med den utformning av jämställdhetspotter som nu ligger på bordet.

Dagens modell innebär att branscher med en hög andel kvinnor ska få högre lönepåslag än sektorer där kvinnorna är i minoritet.

Det gör att kvinnor i branscher där det finns mycket män blir åsidosatta, bortglömda.

Enligt min och IF Metalls mening är det lika illa om den lågavlönade är en man. Slutsatsen blir att det inte spelar någon roll om det är kvinnor eller män som är dåligt betalda, löner ska höjas. Då är en satsning på lägsta lönerna den bästa modellen som hittills har presenterats.