När arbetsgivare och fack hamnar i konflikt om de anställda ska omfattas av kollektivavtal eller inte har arbetsgivaren kommunikativt snabbt intagit rollen som den lille gode David som kämpar mot den store byråkratiske Goliat. Facken behöver byta plats med arbetsgivaren.

Vid konflikten vid salladsbaren i Göteborg i december användes det flitigt. Vid den pågående strejken och blockaden av butikskedjan Videomix används det. Självklart använder Svenskt Näringsliv det. Även centern och en hel del folkpartister har anammat det. Massor av tidningarnas ledarsidor har tagit i anspråk det.

Det jag syftar på är uttrycket ”maffiametoder” för att beskriva fackens tillvägagångssätt i form av blockader för att få en arbetsgivare att teckna kollektivavtal.

Det är ett bra uttryck, tydligt. För den som inte är insatt i arbetsmarknadsfrågor i allmänhet och blockader i synnerhet hjälper ”maffiametoder” till att välja ut vems sida man ska ställa sig på. Uttrycket hjälper sändaren av få mottagaren att tolka situationen så som sändaren vill att den ska bli uppfattad. För vem vill stötta någon som använder sig av så tvivelaktigt arbetssätt som maffiametoder.

Men är det verkligen så att den svenska arbetsmarknadslagstiftning tillåter maffiametoder, eller någon som närmelsevis skulle kunna jämföras med maffiametoder?

Naturligtvis inte. En blockad innebär att några fackliga representanter står utanför arbetsplatsen och upplyser förbipasserande om att arbetsplatsen är satt i blockad och vad det beror på. En blockad kan skapa en viss massmedial uppmärksamhet. Men bortsett den är själva blockaden i sig harmlös. Att kalla detta för maffiametoder är kanske lite väl magstark kan tyckas.

Men uppenbarligen har sändaren av budskapet lyckats väl med att få mottagaren att ta till sig sändarens syn på det som sker. Budskapet är att facket är den övermäktige och skoningslöse Goliat som använder sig av maffiametoder för att förtrycka den godsinte arbetsgivaren. Klassisk dramaturgi som används på ett skickligt och enkelt sätt.

Vem som är avsändare har också betydelse. Arbetsgivarorganisationen låter den enskilde arbetsgivaren som är med i konflikten uttala sig medan facken oftast själva intar rollen som talesperson.

Det facket behöver göra är att vända på steken – i dubbel bemärkelse – göra arbetsgivaren till den som använder ”maffiametoderna” och lyfta fram sina ”David”.

Facken sitter på trumfkort som man visserligen har spelat, men inte så mycket och inte så tydligt. Den enskilde individen som drabbas av att inte ha ett kollektivavtal på arbetsplatsen skulle, genom att lyftas upp mer i fackens kommunikation, kunna ge en helt annan bild och ton av fackens agerande vid exempelvis en blockad.

Givetvis kan det vara svårt att i varje enskilt fall få någon anställd att våga ställa sig i rampljuset och gå i polemik med sin arbetsgivare. Men detta synsätt som en övergripande strategi skulle fler alternativa lösningar kunna arbetas fram.

Men av det ser vi inget i dag. Vid Handels pågående konflikt mot Videomix finns uppenbarligen medlemmar som vågar att ta striden med arbetsgivaren. Facket har ändå valt att ha ombudsmän och förtroendevalda från avdelningen som språkrör med media. Jag ser ingen logik i det.