Den 21 december 2006 utbytte IF Metall och Teknikföretagen krav i avtalsrörelsen. Det sågs som det riktiga startskotten på den största avtalsrörelsen på flera decennier på svensk arbetsmarknad där ungefär 500 kollektivavtal förhandlas om.

I en avtalsrörelse har både förhandlaren och kommunikatören som mål att bra avtal ska tecknas som innehåller goda arbetsvillkor.

För kommunikatören finns dock ett tillägg, ordet upplevas. Det viktigaste för kommunikatören är inte vad som egentligen står i avtalen eller vilka villkor som förhandlas fram utan att förhandlingsresultatet upplevs som en framgång av medlemmar och allmänhet.

Givetvis finns ett nära samspel mellan vilka villkor som egentligen förhandlas fram och vad som upplevs som bra avtal och goda arbetsvillkor. Men det finns en liten men tydlig skillnad.

Ett exempel: Ett av Teknikföretagens krav var så kallade öppningsklausuler. Dessa klausuler skulle tillåta att arbetsgivare och fack lokalt kom överens om sämre arbetsvillkor än vad det centrala kollektivavtalet tillåter.

Arbetsgivarna hade redan på sommaren under Almedalsveckan lanserat idén och många förväntade sig att Teknikföretagen skulle driva detta krav hårt.

Men redan samma kväll som parterna utbytte krav kunde den som såg Aktuellts 18-sändning mer eller mindre avskriva öppningsklausulerna från listan på krav som arbetsgivarna tänkte driva hårt. Teknikföretagens vd Anders Narvinger svarade då, när han fick frågan om öppningsklausulerna var ett viktigt krav, något i stil med att han ”var övertygad om att öppningsklausuler eller något liknande kommer att finnas i Sverige i framtiden.”

Uttalande kan inte tolkas på annat sätt än att kravet om öppningsklausuler inte var så allvarligt menat i denna avtalsrörelse.

För en förhandlare på ett fackförbund är detta givetvis positivt. Av naturliga skäl ville förhandlarna ha bort öppningsklausuler från dagordningen så fort som möjligt. Det fanns ett underliggande hot i kravet.

Kommunikatören hade dock inte lika bråttom med att få bort klausulerna från dagordningen. Dessa klausuler fungerade nämligen bra som ett kommunikativt redskap för att mobilisera lokala krafter runt om i landet. Dessutom framstår facket som mer framgångsrikt om klausulerna finns med länge på dagordningen för att sedan strykas strax innan ett avtal tecknas.

Förhandlaren påverkar och styr genom de direkta förhandlingarna kommunikatörens villkor och uppgift för att uppnå målet. Men det är inte bara kommunikatören som är beroende av förhandlaren och förhandlingen. Förhandlaren är också beroende av vad som kommuniceras och hur det uppfattas av medlemmar och allmänhet. God kommunikation – opinionsbildning – ger direkt stöd i själva förhandlingen. Det spelar ju ingen roll hur bra avtal förhandlaren tecknar om dessa ändå uppfattas som något negativt eller inte uppfattas alls av slutmålgruppen.

Denna insikt är viktig att ha med sig i sitt vardagliga arbete som kommunikatör eller som förhandlare – även i dag. Om IF Metall vill förändra synen på jämställdhetspotter krävs att förbundet anlägger ett bredare perspektiv än förhandlarens.

Läs även:

Genom att lyssna kan IF Metall vända pottopinionen 

Frågan är om det är värt priset med en offentlig pottdebatt

Man höjer på ögonbrynen över IF Metalls pottutspel