I dag släcktes de sista delarna av det analoga nätet i Sverige. Nu är det digitalt för hela slanten. Men eventuellt slocknar även detta redan på onsdag – åtminstone delvis. Då kan varslet i de pågående löneförhandlingarna för 2 500 journalister på Sveriges Radio, Sveriges Television och utbildningsradion träda i kraft.

Allt hänger nu om medlarna lyckas ena parterna innan dess. Nu ligger ett bud på bordet. Medlarna har krävt svar till tisdag klockan 17.00 Visserligen finns chansen för medlarna att komma med ytterligare ett bud innan journalisternas varsel om två dagars arbetsnedläggelse träder i kraft på onsdag klockan 10.00 på en rad orter runt om i landet. Men finns inget avtal på tisdag klockan 17.00 ser läget uppenbarligen mycket tufft ut.

I dessa förhandlingar är inte enligt Journalistförbundet inte lönerna den stora stötestenen utan anställningstryggheten. Mer än var fjärde journalist inom public service har en otrygg anställning, visar en undersökning som förbundet lät göra häromåret.

Vid Journalistförbundets senaste kongress var ombuden tämligen eniga: Vi kräver ökad trygghet.

I dag har journalisterna vid public service varit utan avtal i 198 dagar. Det är pinsamt att arbetsgivaren hos statligt ägda medium inte kan visa ett större omdöme och vara ett föredöme.

I och med varslet ökar nu pressen på arbetsgivarna. Om ett avtal inte är tecknat innan fredag ligger fler varsel i vassen och väntar.

Kongressklubban på Sif:s och HTF:s gemensamma kongress i Västerås hann precis falla i bordet innan Mari-Ann Krantz, ordförande för det nybildade Union som formellt kör igång vid årsskiftet, konstaterade att maktstrukturerna på svensk arbetsmarknad behöver ritas om.

– Allt för mycket bestäms i dag av LO, sade hon i Ekot:s lördagsintervju i helgen.

Det nybildade Unionen kommer att ha cirka 500 000 medlemmar på 66 000 arbetsplatser. Det blir en gigant på svensk arbetsmarknad. Med det i åtanke är det högst naturligt att Mari-Ann Krantz kräver ökat inflytande för Unionen.

Men hennes uttalande har fler dimensioner än så. Dels växer tjänstesektorn i Sverige. Fler människor arbetar inom yrken som klassas som tjänsteyrken. I förhållande till LO ökar TCO i betydelse för svensk arbetsmarknad och för det svenska samhället i stort.

När den borgerliga regeringen vid årsskiftet höjde avgiften till a-kassan och slopade avdragsrätten för både fack- och a-kasseavgiften började en massflykt från facken. Hittills är LO-förbunden de största förlorarna av denna omvända politiska reform. LO-tidningen gjorde i mitten av september en sammanställning som visade att LO-förbunden sammanlagt tappat närmare 100 000 medlemmar medan TCO-förbunden ”endast” förlorat 40 000 medlemmar. Även om LO-förbunden traditionellt sett är bättre på att organisera arbetare i fackförbund än vad TCO-förbunden är att organisera tjänstemän, har LO-förbunden fått sig en rejäl törn i detta avseende.

Under industriavtalets tio år och fyra avtalsrörelser har Mari-Ann Krantz och Sif känt – även om detta aldrig varit uttalat – att tjänstemännen har ett för litet inflytande när fackförbunden samordnar sig och förhandlar ihop. LO-förbunden har dessutom haft en LO-samordning att ta hänsyn till. I praktiken har det inneburit att tjänstemän och akademiker ibland har fått acceptera kraven från LO-samordningen för att få ihop industrisamordningen. Det vill nu Mari-Ann Krantz ändra på:

– Det kan inte och får inte vara så framöver att det är LO, som avgör vilken nivå vi ska ta ut på löneökningar fortsättningsvis, säger hon i Ekot:s lördagsintervju.

Mari-Ann Krantz och Unionen vill öka sitt inflytande i kommande avtalsrörelser på bekostnad av LO-förbunden. I skottgluggen hamnar bland annat IF Metall som tvingas välja mellan bibehållen inflytande för LO eller ökat makt till TCO. Men IF Metall verkar inte ha svårt att välja. Förbundets avtalssekretare Anders Tiderman har i samband med den uppkomna debatten inom LO om modellen med jämställdhetspotter sagt att IF Metall överger LO-samordningen i nästa avtalsrörelse om inte förbunden skrotar pottmodellen.

Men ett med ett större inflytande följer automatiskt ett större ansvar. Frågan är om Unionen är moget för denna ökade makt. Frågan är om det nya förbundet klarar av att vara den ledare inom industriavtalet som Metall och sedermera IF Metall varit.

Det paradoxala med Unionen – som utifrån sitt namn att döma rimligen ska ena – är att förbundet snarare kan hjälpa till att skapa en splittring mellan fackförbunden på arbetsmarknaden.

Efterfrågan på arbetskraft är tokhög och arbetslösheten rekordlåg – den lägsta på 16 år. Ändå ökar det utanförskap som moderatledaren Fredrik Reinfeldt pekade ut som sin och sitt partis största fiende. Närmare 50 000 personer är i dag långtidsarbetslösa. Det är fler än för ett år sedan. Samtidigt visar färska siffror från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, att den utbetalda ersättningen till arbetslösa sjunker jämfört med förra året. 

I september fick en arbetslös i genomsnitt 542 kronor per ersättningsdag. Det är en minskning med 37 kronor per dag jämför med förra året. 

För hela månaden motsvarar det en ersättning på cirka 10 840 kronor. Det är en minskning med närmare 1 000 kronor jämfört med förra året. När sedan skattmasen tagit sitt återstår ungefär 7 500 kronor. Det är inte mycket att hänga i granen – eller risbusken – för någon finare växt lär den arbetslöse knappast ha råd med. 

De personer som har tvingats till en längre tid i arbetslöshet pressas ekonomiskt än hårdare när ersättningen sjunker efter 300 dagar ned till 65 procent av den tidigare inkomsten. Det står i bjärt kontrast till de skattesänkningar som de välbärgade i samhället har fått under året genom sänkt skatt på inkomst, slopande av förmögenhetsskatt och den avskalade och nya varianten på fastighetsskatt. 

Det är tragiskt och skamligt att vi i Sverige år 2007 inte har viljan att bygga ett samhälle där alla får vara med utan där mindre lyckligt lottade stöts bort.

LO genomför just nu lönepolitiska konferenser runt om i landet för att diskutera slutsatserna i avtalsrörelsen och framtida lönenormering. Nu kräver IF Metall att få vara med i panelen vid de konferenser som återstår eftersom anser att man blivit missförstådda i debatten om jämställdhetspotten. IF Metall gör rätt i att öppna för en intern diskussion inom LO. Frågan är varför man valde att föra en debatt via media i första läget.

När IF Metall äntrar scenen på dessa konferenser är det kommunikativa avståndet till mottagarna av budskapet längre än vad det hade varit om förbundet låtit bli den skyttegravstaktik man använt sig av de senaste veckorna via media. Budskapet förbundet har använts sig av kan mer eller mindre sammanfattas i hot om att välja bort LO-samordningen i kommande avtalsrörelse om inte övriga förbund skrotar jämställdhetspotterna till förmån för satsningar på lägsta löner. Med detta budskap övertygar IF Metall inte många meningsmotståndare. Det snarare ökar de klyftor som förbundet vill täppa till.

Antingen kan dessa konferenser bli en dörröppnare eller, vid ett fortsatt hot-budskap, fungera som spiken i kistan för LO-samordningen.

IF Metall behöver insupa en skopa ödmjukhet och inse att all kommunikation beror på sändarens insikt och konsekvensdragning av mottagarens villkor.

Likt förhandlare sätter upp mål inför förhandlingar ska även kommunikatören sätt upp mål. I detta fall är det kommunikativa målet uppenbart; att förändra attityden hos mottagaren kring satsningen lägsta lön.

För att jag ska kunna förändra attityden behöver jag först ta reda på var mottagaren befinner sig nu. Annars vet jag ju faktiskt inte vilka argument jag ska använda.

Det innebär att förbundet framför allt ska lyssna på konferenserna på vad anhängarna av jämställdhetspotter har att säga och bland annat fråga dem vad de vill uppnå med potterna, hur de tycker att man ska hantera branscher och företag där det uppenbarligen slår snett med pottmodellen.

Jag är av den åsikten att i sak har IF Metall rätt i att det är bättre att satsa på lägsta löner snarare än jämställdhetspotter. Men när mottagaren inte är mottaglig för mitt budskap gäller det för mig att inse det och anpassa mitt budskap.

Lyckas IF Metall lyssna är jag övertygad om att förbundet vinner över sina meningsmotståndare.

Mer om IF Metalls pottutspel:

Frågan är om det är värt priset med en offentlig pottdebatt

Man höjer på ögonbrynen över IF Metalls pottutspel

Journalistförbundet har verkligen en tuff avtalsrörelsen. Förbundet har redan tidigare tvingats till konfliktåtgärder för medlemmarna inom dagspressen. I fredags tvingade Journalistförbundet att konstatera att förhandlingarna för medlemmarna hos Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion kört fast rejält. Konfliktfonden är öppnad och inga fler förhandlingar är inbokade.

Förhandlingsläget är låst, uppger Journalistförbundet på sin hemsida. Medlemmarna har varit utan avtal i 190 dagar. Anledningen är att arbetsgivarna kräver möjlighet till fler korta anställningar. Men journalisterna står på sig och vägrar öppna dörren för ytterligare otrygghet.

Visst har man förståelse för detta hårdnackade motstånd. Yrket ses väl knappast som en förebild vad det gäller anställningstryggheten. En undersökning som Journalistförbundet gjorde för något år sedan visade att hela 25 procent av journalisterna vid Sveriges Radio och Sveriges Television hade visstidsanställningar.

Journalistförbundet har också ett tydligt mandat från senaste kongressen där ombuden krävde att något måste göras åt de otrygga anställningarna.

Journalistförbundet har i förhandlingarna frågat motparten SRAO varför det behövs ytterligare en otrygg anställningsform, men inte fått några förklaringar av vilket behov företagen har.

För att medlemmarna skulle få ut sina löner erbjöd förbundet ett kort avtal, för att under den tiden kunna arbeta vidare med frågan om anställningsformer. Även detta förslag avvisade arbetsgivarna.

En undrande frågar sig hur man kan stötta journalisterna. Kanske är det genom att inte titta på Sveriges Television och inte lyssna på Sveriges Radio. En annan – och av vissa en väl beprövad företeelse fast kanske inte i detta syfte – är att strunta i att betala tv-licensen.

Det var väl knappast någon kioskvältare att ombuden på Sif:s och HTF:s gemensamma kongress i Västerås sade ja till en sammanslagning av de båda förbunden från och med den 1 januari 2008. Unionen blir det största fackförbundet inom det privata näringslivet med närmare en halv miljon medlemmar på 66 000 arbetsplatser. Det nya förbundet lär sträva efter ett större inflytande när nya kollektivavtal ska tecknas 2010 inom ramen för industriavtalet.

Sammanslagningen mellan HTF och Sif till Unionen kommer inte att bli intressant för utomstående förrän hösten 2009. Då ska facken inom industrin enas om en gemensam avtalspolitisk plattform. Frågan är hur nya Unionen kommer att hantera sin nya position som det största fackförbundet inom industriavtalet. Med tanke på att det under hela industriavtalets tio år har gnytts lite från tjänstemannahåll om Metalls och sedermera IF Metalls starka position inom Facken inom industrin.

Ingen kunde undgå den glädje som Sif:s ordförande Mari-Ann Krantz utstrålade när hon och Sif fick teckna det första avtalet i årets avtalsrörelse. Detta efter att IF Metall, som krattat manegen i förhandlingarna, snubblat på mållinjen när inte alla delegationer var beredda att acceptera budet från de opartiska ordförandena.

Industriavtalet har nu fyra avtalsrörelser bakom sig. Trycket på industriavtalet som det lönenormerande fundamentet på svensk arbetsmarknad har ökat i år. Numer ifrågasätts avtalet av både fack och arbetsgivare utanför industrisektorn. Frågan är om parterna inom Facken inom industrin klarar av att samordna sig dels för att försvara industriavtalets position och sedan forma trupperna inför en ny avtalsrörelse. Hela verkstadsindustrin har då helt nya aktörer sedan avtalets tillkomst.  Metall, Sif, och Cf har blivit IF Metall, Unionen och Sveriges ingenjörer. På andra sidan förhandlingsbordet har Verkstadsföreningen blivit Teknikföretagen, vilket i och för sig bara är en förändring med en kosmetisk karaktär.

En av veckans stora händelser var ett rungande ja i Västerås. Men beslutet blir intressant först hösten 2009.

IF Metall kastar in ytterligare bränsle i debatten om jämställdhetspottens framtid. Nu veckan publicerade förbundet en inspelning på webb-tv med IF Metalls avtalssekreterare Anders Tiderman. Han säger bland annat:

– Vi vill göra en klar markering. Kommer LO-samordningen inför nästa avtalsrörelse innehålla ett krav på en jämställdhetspott, då vill vi inte vara med.

Det var i förra veckan som förbundet återstartade den debatt man förlorade i avtalsrörelsens inledningsskede. Rimligen har IF Metall fört en intern diskussion inom LO men misslyckats och försöker nu att pressa andra förbund till förhandlingsbordet för att kunna göra upp om en ny gemensam ordnig. Men har man verkligen tömt alla möjliga vägar – flera år i förväg – till interna lösningar för att slippa den massiva kritik förbundet får genom att välja den offentliga strategin? Är det så bråttom att starta den offentliga debatten?

Det skulle bli ett helt annat ljud i skällan om IF Metall lyckades göra upp med exempelvis Kommunal om problematiken kring orättvisa löneskillnader mellan könen och sedan presentera dem gemensamt externt. Men det gör man inte genom att gräva ner sig i en skyttegravsdebatt. Det polariserar snarare.

Frågan är om IF Metall inte också undervärderar riskerna för varumärket och för fackförbundet inom en mansdominerad industrisektor genom att välja den väg man gör.

Ordet varumärke kommer från engelskans branding, som har sitt ursprung hos de amerikanska cowboysen som brännmärkte sin boskap bland annat för att kunna visa på ursprung och kvalitet vid försäljning.

IF Metall spelar ett högt spel med sitt nya varumärke. För det första riskerar förbundet genom en offentlig debatt att öka splittringen inom LO än mer. Dessutom är risken överhängande för att gemene man ska få en felaktig bild av vad förbundet egentligen vill, det vill säga minska löneskillnaderna mellan könen. Förbundet riskerar nu självt att brännmärka sitt varumärke som en symbol för kvinnolönemotståndare.

Läs också:

Man höjer på ögonbrynen över IF Metalls pottutspel

Vid Handels pågående konflikt mot butikskedjan Videomix lägger förbundet stor vikt vid att överföra kunskap i sin kommunikation, genom så kallad VAD-information. Genom att i stället satsa på att mer VARFÖR-information skulle förbundet kunna vinna en större förståelse och stöd hos allmänheten.

Om man läser den information som Handels har på sin hemsida kring den pågående konflikten med Videomix kan man konstatera att den är både saklig och korrekt men den talar inte så mycket till mina känslor.

Tyvärr är Handels inget undantag som bekräftar regeln när fackförbund ska kommunicera med allmänheten om en pågående konflikt. Förbunden lägger – i mitt tycke – alldeles för stor vikt VAD konflikten handlar om och VAD som händer. Förbunden borde i stället vikta över innehållet i information så att det i stället handlar mer om VARFÖR det är konflikt och VARFÖR det händer.

Dessutom behöver fackförbunden också se över vem man ska använda som talesperson vid konflikter.  För att förtydliga mina åsikter ska vi titta närmare på Handels och deras hemsida.

Transport stöttar Handels konflikt är det senaste utlagda pressmeddelande om Videomix-konflikten när detta skrivs. Läs gärna igenom pressmeddelandet. Notera VAD-informationens totala dominans. Alla stycken, förutom näst sista, innehåller VAD-information, det vill säga besvarar frågor kring vad det är som händer. Det näst sista stycket kan, med lite vilja, förknippas med VARFÖR-information.

Den som uttalar sig är Handels förbundsordförande Lars-Anders Häggström rakt igenom hela pressmeddelandet. Anledningen är att förbundet genom det vill visa omvärlden att konflikten är en viktig fråga för Handels.

Men genom att vrida lite i kommunikationen och byta avsändare, det vill säga vem det är som uttalar sig, skulle medlemmarna vid Videomix och Handels kunna få större uppmärksamhet i media och ett starkare stöd hos allmänheten. I Videomix-konflikten är det uppenbart att Handels har medlemmar på arbetsplatsen som vågar uttala sig. Frida Risberg är en av dem. Henne har jag skrivit om på bloggen tidigare. Hon har bland annat uttalat sig i medlemstidningen Handelsnytt och LO-tidningen.

Men varför finns inte hon på Handels hemsida? Varför är det är Lars-Anders Häggström som uttalar sig om att Transport stöttar konflikten, varför gör inte Frida Risberg det? Varför får inte hon tala om hur glad hon känner sig över att andra arbetare på andra arbetsplatser bryr sig om hennes villkor? Varför får inte hon tala om hur jobbigt det är att som 24-årig ensamstående mamma strejka samtidigt som en majoritet av dem som arbetar på Videomix inte är med i facket och fortsätter att arbeta? Varför får inte hon berätta vad hon känner för att de låter sig köpas för tio kronor i timmen genom en närvarobonus? 

Det går att fortsätta att ställa liknande frågor. Alla frågor drar åt det känslomässiga hållet och är till för att vinna ditt stöd och inte tala om VAD det är som händer. VAD-information är också viktig men vid en opinionsbildande insats underordnad.

Mina tidigare inlägg om Frida Risberg:

Frida Risberg är min Idol 2007

Frida Risberg - en förebild som inte låter sig köpas

Läs också mitt förra inlägg här nedan som har en direkt anknytning till ämnet.