Regeringen har fingrarna syltburken när de föreslår differentierad avgift till arbetslöshetsförsäkringen. De fleråriga avtalen på arbetsmarknaden undermineras. Det anser fackförbunden inom industrin i ett öppet brev till finansminister Anders Borg och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin i senaste LO-tidningen. Visa att ni är ordentligt förbannade och fortsätt ryta.

 

I årets avtalsrörelse har facken avstått från att kräva kompensation för regeringens försämringar av arbetslöshetsförsäkringen. Detta utifrån den samsyn som funnits i Sverige mellan arbetsmarknadens parter och politiker och som utgör ett av fundamenten i den svenska modellen. Principen är att fack och arbetsgivare inte blandar in den ekonomiska politiken i avtalsrörelser och att politiker inte blandar sig i lönebildningen.

 

Men när regeringen i oktober lade fram en proposition krossas den gemensamma bilden. Regeringen vill nu att avgiften till arbetslöshetsförsäkringen ska ändras varje år utifrån hur stor arbetslösheten är inom branschen. ”Reformen påverkar lönebildningen och arbetslöshetskassornas beteende på ett sådant sätt att sysselsättningen bedöms bli varaktigt högre.” skriver regeringen i en proposition.

 

Industrifacken lyfter en rad problem och brister i regeringens förslag. Kontentan är att förslaget omöjliggör fleråriga avtal på arbetsmarknaden. Facken skriver bland annat:

”Arbetslöshetsavgiften ska ändras varje år. Tanken är arbetslöshetsavgiftens storlek i sin tur ska påverka lönen. Då måste förhandlingar ske oftare än i dag.”

 

Brevet sätter fingret på en central och fundamentalt viktig fråga på arbetsmarknaden och ställer regeringen mot väggen. Dessutom riktas strålkastarljuset från mindre angenäma frågor.

 

Facken gör rätt i att fortsätta markera i organisationerna och att visa omvärlden att de menar allvar och att de är ordentligt förbannade. Facken behöver fortsätta opinionsbilda med målgruppsanpassad VAD- och VARFÖR-information.

Starkt anställningsskydd ökar stressen och ohälsan på jobbet. Det hävdar Svenskt Näringsliv i en ny rapport. De menar att upp mot 100 000 vantrivs på grund av lagen om anställningsskydd, las. Folk stannar kvar för att de är rädda om sin plats i turordningen.

 

Las kan knappast beskyllas för att vara för trygg. Vill en arbetsgivare säga upp personal är las inget hinder, så länge det finns saklig grund eller personliga skäl. Krisen under 1990-talet då cirka 500 000 löntagare sades upp från sina arbetsplatser är ett tydligt bevis på att lagen ger arbetsgivaren stor flexibilitet. Att beskylla lagen för att vara för trygg är sak samma som att påstå att svängdörrarna till saloonen är ett hinder för bartendern att avvisa besökare.

 

Det är snarare så att las och tryggheten behöver stärkas. Det är i dag för stor skillnad mellan tillsvidareanställda å ena sidan och visstidsanställda och arbetslösa å andra sidan, vilket gör att de med trygga anställningar klamrar sig fast.

 

Samtidigt visar statistik från Statistiska centralbyrån, SCB, att antalet visstidsanställningar i det närmaste har fördubblats de senaste 20 åren.

 

Facken har haft flera krav på ökad trygghet. Handels driver krav om rätt till heltid. IF Metall vill se en förstärkning av återanställningsrätten. I dag kan en arbetsgivare säga upp personal ena dagen och hyra in personal som utför samma arbete nästa dag.

 

Det finns två rimliga sätt att komma tillrätta med de inlåsningseffekter som Svenskt Näringsliv lyfter fram, anser jag. Det ena receptet är att stärka tryggheten för de som i dag har otrygga anställningar och det andra är att förbättra villkoren i a-kassan.

 

Båda förslagen syftar till att minska klyftorna mellan otrygghet och trygghet på arbetsmarknaden och gör det mindre ofarligt att byta jobb.

 

Minskar klyftor gör förvisso även slopade turordningsregler. Men det är att dra klockan baklänges och ökar den samlade otryggheten. Det är inget som löntagare och svensk arbetsmarknad är i behov av.

IF Metalls a-kassa tänker JO-anmäla sig själva och tar därmed strid mot det beslut som Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, kom med tidigare i veckan. Beslutet innebär att a-kassan inte får använda sig av inkassoföretag för at driva in medlemsavgifter.

 

Tidigare har ett vanligt sätt att lämna a-kassan varit att helt enkelt att strunta i att betala avgiften under tre månader och därmed straffa ut sig. Men efter att regeringen bestämt att pengarna för utträdesmånaderna också ska betalas in till staten hamnar a-kassan i kläm. Rimligen är detta ingen nyhet för regeringen utan ett väl övervägt beslut.

 

Med dagens regler framstår A-kassan som girigt när de tvingas att jaga människor som inte vill vara med. Men A-kassan har inte så mycket att välja på. Att vältra över kostnaderna på resterande medlemmar är det som återstår och det känns inte som ett rättvist alternativ.

 

Att jaga människor som inte betalar är dessutom kostsamt och kräver dessutom speciell kunskap. Därför har a-kassorna valt att använda sig av inkassoföretag. En dörr som alltså IAF stängde tidigare i veckan.

Indrivningsfrågan är en principiellt viktig fråga. Därför är det bra att IF Metall väljer att ta strid och anmäla sig själva. Redan nu behöver a-kassan och förbundet fundera igenom hur man ska agera den dag då JO säger att IAF tolkat regelverket rätt. Då handlar det snabbt och tydligt vältra över ansvaret på regeringen.

Läs också:

Förbjudet för a-kassor att använda sig av inkassoföretag

Rädslan för arbetslöshet och för att drabbas av oförutsedda utgifter är betydligt mindre bland svenskarna än hos medborgarna i 20 andra länder. Detta trots att svensken är ungefär lika sårbar för privatekonomiska smällar.

– Jag tror att många har kvar tron på att folkhemmet ska ta hand om oss om det blir kris, säger Gunilla Nyström, privatekonom på SEB till DN.

 

Så gott som dagligen kommer rapporter som visar att svensken är allt mer villigt att sätta sprätt på pengar – även pengar som inte existerar, det vill säga på kredit. Närmare var femte svensk som handlar på kredit säger sig ha haft problem med att reda ut avbetalningar.

 

En tredjedel av svenskarna inte klarar av att behålla sin nuvarande levnadsstandard i mer än tre månader om de skulle bli arbetslösa eller sjuka, visar ny internationell studie gjord av Gallup på uppdrag av låneskyddsföretaget Cardiff.

 

Detta sker samtidigt som drygt 1 000 personer per dag lämnar a-kassan och den ekonomiska trygghet som försäkringen innebär bakom sig. Sedan årsskiftet har nu sammanlagt cirka 370 000 personer, eller 10 procent av a-kassans medlemmar, valt att gå ur.

 

Siffror visar även att i september hade 70 000 personer ännu inte betalat avgiften till a-kassan för januari. Så flykten från a-kassan lär inte stanna av än.

 

Det som återstår för den som blir arbetslös och är oförsäkrad är försörjningsstöd, eller socialbidrag i folkmun. Men för att ha rätt till det krävs att personen ifråga gjort sig av med alla finansiella tillgångar. Hit räknas bland annat aktier, obligationer, bil, bostadsrätt eller villa.

 

Dagen då den sviktande världskonjunkturen sveper in med all sin kraft över Sverige lär många vakna upp. Då byts kreditföretagens kärvänliga erbjudande ut mot bitande fordringar. Då ställs svensken inför krav som vi inte är vana vid i detta land – krav som sträcker sig utanför folkhemmet och den svenska modellen.

 

I Gallup-undersökningen svarade 20 000 personer från 21 länder på frågor om deras privatekonomi.

Tvärsäkra påståenden om komplicerade samband och dåligt underbyggda analyser. Denna kritik framförde TCO i går i ett brev till Konjunkturinstitutet, KI. I går erkände KI att LO haft rätt i sin kritik om felaktiga beräkningar om löneutvecklingen.

 

LO har tidigare kritiserat Konjunkturinstitutet för att deras bedömning av löneutvecklingen under den nuvarande treåriga avtalsperioden ligger 0,5 procentenheter för högt. I sin lönerapport kom KI fram till att lönen under avtalsperioden i genomsnitt ökar med 4,6 procent per år.

 

KI medger nu att LO har rätt i sin kritik men hävdar samtidigt att felaktigheten inte har någon betydelse.

– Konjunkturinstitutet är inte seriöst när de påstår att felräkningarna inte har någon betydelse för löneprognosen, säger Erland Olauson, LO:s avtalssekreterare i en kommentar till LO-tidningen i går.

 

Samma dag adresserade TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik ett kritiskt brev till KI:s generaldirektör Mats Dillén.

 

Mörtvik ifrågasätter bland annat institutets beräkningar av hur sysselsättningen påverkas av förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen. KI hävdar att 70 000 av de närmare 220 000 jobb som spås växa fram beror på regeringens politik.

 

Men antagandet bygger på forskning som inte är tillförlitlig, som är flera decennier gammal och som är gjord på länder med andra arbetsmarknadsmodeller, poängterar Mörtvik.

 

Han vill också se tydligare redovisade analyser av som ligger till grund för KI:s slutsatser om a-kasseförändringarna.

 

Roger Mörtvik undrar också vilken forskning som stöder KI:s slutsatser om att de differentierade avgifterna till a-kassan leder till löneflexibilitet mellan branscher.

– Vår granskning av KI:s rapporter ger dock inget bra svar på frågan om vilka antaganden de utgått från. Analysen verkar därför väldigt skakig, säger Roger Mörtvik till TCO-tidningen.

”Har facket som opinionsbildare blivit sämre, är facket ointressant, har media blivit mer högerinriktad eller är det något annat?” I sin senaste krönika ifrågasätter Seko:s förbundsordförande Janne Rudén fackets förmåga att bilda opinion.  

I sin självrannsakan konstaterar han: ”Efter a-kassemanifestationerna har det varit tyst i media från fackligt håll om man bortser från avtalsrörelsen, i synnerhet de interna konflikterna inom LO om de så kallade jämställdhetspotterna. Men i den politiska debatten har fackföreningsrörelsen, främst LO och dess förbund, ofta lyst med sin frånvaro.”

 

Janne Rudén anser att det finns flera förklaringar. Bland annat pekar han på att det är intressantare för media att lyfta interna stridigheter än meningsskiljaktigheter mellan facket och en högerregering som är mer förutsägbar.

I sin slutsats kommer han också fram till följande: ”Jag menar med detta inte att vi blivit sämre. När vi går igenom statistiken så visar det sig att vi, alltså SEKO, synts och hörts i medierna mer än ett genomsnittsår även under 2007. Skillnaden är kanske att fackets genomslagskraft inte längre är densamma, det är inte vi som sätter agendan.”

Här trycker Janne Rudén på en central punkt. Att få genomslag i media har blivit svårare i takt med ett större mediebrus. Därför är vikten av planerad kommunikation viktigare i dag än tidigare, som kan illustreras med Harold Lasswells modell för masskommunikation; vem säger vad genom vilken kanal till vem med vilken effekt?

Frågan är varför facket ska sätta agendan, vad är målet? Genomslaget i sig kan knappast vara målet. Den interna konflikten om jämställdhetspotten har gett genomslag men kanske inte med det önskade resultatet.

Lönerna ökar mest inom handeln, hotell- och restauranger. Det visar statistisk som Medlingsinstitutet, MI, presenterade i måndags. Senaste månaden ökade lönerna med i genomsnitt 1 procentenhet mer än hela arbetsmarknaden inom privat sektor.

 

Siffrorna från MI visar att löneökningen inom handel- och restaurangsektorn legat konstant över genomsnittet hela året. Störst var skillnaden i juli då branschen ökade sina löner med 4,3 procent medan den privata sektorn generellt fick nöja sig med 3 procent.

 

Sämst har lönerna ökat inom vård och utbildning inom den privata sektorn, visar MI:s siffror. Här ökade lönerna som jämförelse med 0,1 procent i juli.

 

Den nu inom LO så utskällda industrisektorn sticker inte alls ut i statistiken, snarare tvärtom. Industrin prickar i princip genomsnittet på decimalen varje kalendermånad.

Företag lägger allt mer pengar på pr. Enligt branschorganisationen Precis ökade pr-branschens intäkter med 25 procent under 2006. Pr har flera fördelar jämfört med marknadsföring i köpta kanaler i form av annonsering. Trovärdighet och pengar är två faktorer. DN:s artikel om Glocalnets kundtjänst på Facebook som jag skriver om i inlägget nedan är rimligen ett tydligt exempel på bra pr-arbete.

Man kan anta att DN har uppvaktats av en pr-byrå, vild gissning Gullers Grupp, eller av företaget själva om nyheten. DN är avsändare för artikeln och därmed också garanten att det som skrivs går att lita på. Läsaren förutsätter att journalisten har gjort en källkritisk granskning innan artikeln skrevs och gick till tryck. Det ökar trovärdigheten för innehållet. 

Om läsaren hade fått samma information via en köpt kanal – en annons – i tidningen hade det rimligen inte fått samma effekt på oss som läsare.

Men frågan är om den källkritiska granskningen är gjord. Läser du artikeln noga är den okritisk i sin utformning och känns nästan som en produktinformation, det vill säga en annons – fast till priset av lite pr-arbete.

Mer om pr-branschens tillväxt

Enligt Precis väntas tillväxten för innevarande år inom pr-branschen bli omkring 14 procent. Nästa år, 2008, växer byråintäkten med ytterligare 13 procent enligt en enkät till medlemsföretagen i november. 

Precis medlemsföretag svarar för ca 85 procent av den svenska PR-konsultbranschens intäkter som totalt uppskattas uppgå till cirka 1,3 miljarder kronor.