Svenskt Näringslivs vice vd Jan-Peter Duker är kritisk till förre näringsministern Thomas Östros efter att denne hotat med repressalier när arbetsgivarorganisationen bistod Laval un Partneri i Vaxholmskonflikten i den rättsliga prövningen i EG-domstolen. På Svenska Dagbladets Brännpunkt kräver han Östros på ett svar.

 

Duker är kritisk till att ”Sveriges regering i en rättstvist så oförbehållsamt ställde sig på ena partens sida” i konflikten i samband med skolbygget i Vaxholm 2004.

 

Han skriver också:

”I en rättstat som Sverige borde det ligga inte minst i regeringens intresse att denna osäkerhet undanröjdes. Men min förklaring av Svenskt Näringslivs bevekelsegrunder vann ingen förståelse.”

Hotet ska ha utgjorts av regeringens åsikt att statligt ägda företag inte längre kunde vara medlemmar i en organisation som motarbetade den svenska kollektivavtalsmodellen.

Kritiken kommer samma dag som Skop presenterar ökat stöd för tredje mätningen i rad för socialdemokraterna. Partiet får 40,4 procent i decembermätningen och det är en ökning med 1,3 procentenhet jämfört med mätningen i oktober.

 

Thomas Östros och Sven-Erik Österberg, vice ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott, skriver i ett direkt svar som publiceras på Brännpunkt:

”Att Svenskt Näringsliv, som den ena parten på arbetsmarknaden, återkommande gör sitt yttersta för att underminera och motarbeta de spelregler som de själva skrivit under är minst sagt beklämmande.” 

De konstaterar att det Duker vill åstadkomma med inlägget är bland annat att styra Arbetsdomstolen inför det beslut den ska fatta, genom att hävda att EG-domstolens utlåtande är den enda möjliga och rimliga tolkningen.

De menar också att Sverige är för litet för stora konflikter om den svenska modellen.

 

Rimligen är det just denna hållning som gör att socialdemokraterna får det stora stödet bland väljarna när det blivit uppenbart att den svenska modellen ruckas i grunden på grund av den förda politiken.

Vid årsskiftet bildades fackförbundet Unionen, som är en sammanslagning mellan tjänstemannaförbunden Sif och HTF. Med en halv miljon medlemmar är Unionen det största facket inom det privata näringslivet och kräver nu större inflytande i lönebildningsprocessen.

– Allt för mycket bestäms inom LO, säger förbundsordförande Mari-Ann Krantz i Svenska Dagbladet Näringsliv i dag.

 

I samband med att Sif och HTF beslutade om ett samgående vid kongressen i Västerås i oktober skrev jag:  ”Det nya förbundet lär sträva efter ett större inflytande när nya kollektivavtal ska tecknas 2010 inom ramen för industriavtalet.” 

Redan nu markerar dess ordförande tydligt var det nya förbundet står i frågan:

– Nu när vi är ett så stort förbund kan vi inte finna oss i att märkena för vad vi ska kräva i avtalsförhandlingar sätts i LO-borgen.

 

Hon konstaterar också:

– Vi har fått traska patrull bakom LO ibland, för att komma fram till något gemensamt. Nu måste vi se till att komma fram till att komma fram till betydligt bättre processer.

 

Självförtroendet i det nya förbundet är på topp. ”Kaxig” har varit ett ledord i processen för Unionens födelse, konstaterar Svenska Dagbladets reporter Cecilia Axelsson.

 

Att det råder oenighet inom LO vilken modell som ska gälla vid höjningar av lägsta löner i kommande avtalsrörelse och vilken bransch som ska vara lönenormerande kan knappast ha undgått någon.

 

Mari-Ann Krantz håller inte med om att endast industrin ska vara den lönenormerande sektorn för hela arbetsmarknaden.

– Man kan inte bara prata om industrin. Jag vill vidga begreppet till hela exportsektorn. Ett antal företag inom tjänstesektorn är också utsatta för internationell konkurrens, konstaterar Mari-Ann Krantz.

 

Hon nämner IT-sektorn som ett exempel på en bransch som faller inom det vidgade begreppet.

 

Det blir mycket intressant att följa utvecklingen inför kommande avtalsrörelse, som snart kan vara här. Av olika orsaker pyr det hos både fack och arbetsgivare kring de tecknade avtalen och den omvärld i vilka dessa verkar i. Till hösten ska industrin avgöra om det tredje avtalsåret ska sägas upp. I så fall inleds förhandlingar om nya avtal vid årsskiftet, då eventuellt industrin – eller exportsektorn – ska sätta ett nytt riktmärke.

Fakta Unionen

Unionen har cirka 500 000 medlemmar på 66 000 arbetsplatser. Jag har inte hittat några uppgifter på hur många medlemmar förbunden Sif och HTF förlorade under fjolåret. Antalet medlemmar i a-kassan fram till och med november minskade med sammanlagt 57 733 personer. Det motsvarar 10 procent av de dåvarande förbundens medlemmar i a-kassan och minskningen följer genomsnittet för övriga arbetsmarknaden.

Källa: iaf.se

Slopa den semestergrundande ledigheten i samband föräldraledighet och förläng provanställningarna från sex till tolv månader. Det är två av förslagen i kristdemokraternas 12-punktsprogram ”För ett gott företagsklimat” som presenterades i veckan. Förslagen känns som jämställda, familjära och för svenska företag helt avgörande.

 ”Efter tre mandatperioder av en regering med kompakt ointresse för småföretagares villkor har Sverige fått en regering med ett engagemang och en vilja att förbättra förutsättningarna för företag att bli till och växa.” 

Det är de inledande orden i kristdemokraternas punktprogram. Efter denna tuffa skrivning förväntar man sig genomgripande förslag som avsevärt förbättrar företagens villkor. Men när två av förslagen är förlängd provanställning och försämrad semesterlön för föräldralediga förstår man att programmet är ett hafsverk som saknar förankring i verkligheten.

 

Kristdemokraterna var själva med och drev igenom en förändring av lagen om anställningsskydd som trädde i kraft i somras. Den ger arbetsgivaren rätt att visstidsanställa i upp till 24 månader.

 

Flera fackförbund lyckades visserligen i avtalsrörelsen förhandla fram bättre villkor än lagen men ger ändå arbetsgivaren rätt till att visstidsanställa i upp till 12 månader utan behöva förhandla med det lokala facket. Så trots fackens förbättringar har arbetsgivaren redan den möjlighet som kristdemokraterna föreslår.

 

Dessutom kan man konstatera att antalet visstidsanställningar i Sverige under de senaste två decennierna i de närmaste har fördubblats. Så att förlängda provanställningar skulle på ett väsentligt sätt förbättra företagsklimatet har jag svårt att se.

 

Vad det gäller föräldraledigheten kan man fråga sig hur betungande det är för Sverige företagare att betala semesterlön till föräldralediga. Dagens skrivning i semesterlagen begränsar antalet semestergrundade dagar till 120 dagar för föräldrar som bor ihop och 180 dagar för en ensamstående förälder. Omräknat motsvarar det semesterlön för åtta respektive 12 dagar.

 

Ur ett könsperspektiv drabbar förslaget framför allt kvinnor eftersom det är främst kvinnor som är föräldralediga. Det kommer heller inte stimulera männen att ta ut föräldraledighet i någon större utsträckning än i dag.

 

Förslaget rimmar ganska illa med ett parti som säger sig värna om familjen.

En nyanställd kvinna över 35 år får i genomsnitt cirka tio procent lägre lön än en nyanställd man i samma ålder. Det visar en ny studie som Handels presenterade i slutet av denna vecka som präglats mycket av orättvisor mellan könen.

Tidigare studier har visat att kvinnor successivt halkar efter i lön när de är mellan 20 och 35 år gamla. Många väljer att gå ner i arbetstid när de bildar familj och hamnar därmed efter sina manliga kollegor i löneutvecklingen.

 

Men det är bara en del av sanningen visar den granskning som Handels gjort av villkoren vid alla nyanställningar inom detaljhandeln under 2006.
– Vid nyanställningar återskapas samma ojämställda förhållanden som redan finns på arbetsmarknaden, och det gäller i alla åldersgrupper, konstaterar Handels förbundsekonom Stefan Carlén i LO-tidningens nätupplaga.

Granskningen visar också att kvinnor får deltid, medan nyanställda män får heltider.

Tidigare i veckan presenterade SKTF en rapport som visar att av cirka 50 procent av landets kommuner och landsting har osakliga löneskillnader.

 

I veckan presenterade även miljöpartiet en undersökning på Svenska Dagbladets Brännpunkt som visar hur den borgerliga politiken slår ur ett könsperspektiv. Beräkningar som gjorts av Riksdagens utredningstjänst visar att en kvinna i Stockholm förlorar 2 800 kronor per år jämfört med en man, när de nationella och kommunala politiska effekterna är inräknade.

Den analysen bygger bland annat på avskaffad skattereduktion för a-kassan, sänkningen av sjukersättningen och föräldraförsäkringen. När ersättningen för deltidsarbetslösa begränsas i april slår även detta främst mot kvinnor. 

Handels drar slutsatsen att den strukturella diskrimineringen är starkare än förväntat. Stefan Carlén pekar på vikten av att lokalt driva lönekartläggning och arbeta med jämställdhet aktivt.

 

Han vill också se lagändringar.

– Rätt till heltid är en viktig punkt liksom att göra föräldraförsäkringen individuell, säger Stefan Carlén.

 

Men Handels och Stefan Carlén kan se sig om stjärnorna efter lagändringen. Svenska folket har röstat fram en regering som tydligt deklarerat att de inte tänker stifta rätt till heltid.

De genomsnittliga löneförändringarna för de tretton senaste månaderna var inom privat sektor 3,3 procent för arbetare och 3,0 procent för tjänstemän, visar dagsfärska siffror från Statistiska centralbyrån, SCB. Siffrorna sprider ett löjens skimmer över Svenskt Näringslivs desperata utspel igår.

 

Det var i går som Svenskt Näringslivs vice vd Jan-Peter Duker återigen kritiserade att de nyligen tecknade avtalen i avtalsrörelsen har för höga generella löneökningar och för stora individgarantier och höjningar av avtalens lägsta löner.

 

Duker och räknenissarna på Svenskt Näringsliv har kalkylerat att lönerna ska öka med 5 procent per år i genomsnitt under avtalsperioden, vilket skulle äventyra svensk ekonomi, driva på inflationen, räntorna och arbetslösheten.

 

Dagens statistik från SCB visar att arbetsgivarorganisationen grovt felbedömt värdet av avtalen och effekterna av de lokala förhandlingarna.

 

Tilläggas bör att avtalen tecknades efter att Dagens Arbete avslöjat att arbetsgivarorganisationerna själva höjt sina löner med i genomsnitt 83 procent på två år. Eller 124 000 kronor i månaden. Kanske var även detta en grov felräkning, fast påpassligt nog i så fall åt andra hållet…

Svenskt Näringsliv försöker med konststycket, att förutom lägga över hela ansvaret på de tecknade avtalen i avtalsrörelsen på facken, också lasta facken för löntagarnas kraftig höjda disponibla inkomster som riskerar underblåsa inflation, räntor och arbetslöshet.

 

Med djupa bekymmersveck i pannan hotar Svenskt Näringslivs vice vd Jan-Peter Duker:

– Jag utesluter inte att det finns branscher, som när lågkonjunkturen kommer, inser att de här löneökningarna är för höga så att man vill frigöra sig från det och förhandla om avtalet, säger han till Ekot.

 

Bläcket hann knappt torka på första avtalet i avtalsrörelsen innan ett offentligt munhuggeri bröt ut mellan olika arbetsgivarorganisationer. Den tuffa debatten handlade om att vissa arbetsgivare ansåg att avtalen innehöll allt för höga lönenivåer och att höjning av avtalens lägsta löner och individgarantierna var för stora.

 

Nu har direktörerna sansat sig något och riktar i stället kritiken mot facken. Men frågan är hur facken kan ställas till svar för de avtal som arbetsgivarna skrev på. I samma stund som Duker skyller över allt ansvar på facken omyndigförklarar han arbetsgivarorganisationer i allmänhet och Teknikföretagen i synnerhet, som tecknade det första avtalet som sedermera blev normerande.

 

Det finns i dagsläget ingenting som tyder på att Svenskt Näringslivs domedagsprofetia slår in med ökad inflation och arbetslöshet på grund av kraftigt höjda löner på igenomsnitt 5 procent per år under avtalsperioden.

 

Medlingsinstitutets siffror pekar snarare på att ekonomiska bedömare har haft rätt i sina spådomar när de sagt att lönerna ökar med cirka 4 procent per år. Något som även LO:s avtalssekreterare Erland Olauson konstaterar:

– Det finns inget som tyder på att vi hamnar högre totalt för de centrala avtalen och de lokala löneavtalen på mer än runt 4 procent och det är den nivå som alla förståsigpåare sagt är det som ekonomin tål.

 

Även Konjunkturinstitutet, KI, anser numer att löneökningen hamnar på kring 4 procent. Så sent som i början av december spådde KI löneökningar på 4,6 procent i snitt under avtalsperioden. Men efter kritik från LO, om att prognosen var alldeles för tilltagen, medgav KI att LO hade rätt i sin kritik och skruvade ner sina siffror.

Facken och arbetsgivarna ska ta ansvar för lönebildning och reallöneökningar. Den disponibla inkomsten däremot är en fråga för politikerna. Att denna under fjolåret ökade med cirka 5 procent kan vare sig fack eller arbetsgivare lastas för. Det handlar om att föra en ansvarfull politik och inte överstimulera konsumtionen i landet under en högkonjunktur. 

Trots en bra avtalsrörelse var 2007 ett svart år för facken. Massflykten från a-kassa och fack överskuggar allt annat, konstaterar de tre ordförandena i LO, TCO och Saco.

– Det var dramatiskt, det har aldrig tidigare hänt i Sverige, säger Wanja Lundby-Wedin till DN.

Listan över de försämringarna som genomfördes i a-kassan under fjolåret blev avsevärd. Trots det fortsätter förteckningen att fyllas på. Så sent som vid årsskiftet infördes ytterligare två karensdagar i a-kassan. Alla försämringar har gjort att a-kassan i dag är en svindyr produkt som ger köparen ganska lite för pengarna.

Ännu finns inte någon slutgiltig statistik över hur många som lämnade a-kassan under 2007 men allt pekar på att det blir över 400 000 personer. Facken lär tappa ungefär hälften så många.

För facket blir det nu en huvuduppgift att visa på värdet av ett fackligt medlemskap, konstaterar DN:s Cecilia Jacobsson. 

Vid årsskiftet anslöt sig Kommunal till de LO-förbund som infört egna inkomstförsäkringar för sina medlemmar. Ungefär 200 000 medlemmar av Kommunals totalt cirka 535 000 tjänar mer än 18 700 kronor i månaden och omfattas därmed av försäkringen om de ofrivilligt blir arbetslösa.

Sedan tidigare har även LO-förbunden Livs, som var först den 1 april 2007, som sedan följdes av Handels, Seko och Transport den 1 oktober.

 

IF Metall ska behandla frågan vid kongressen i maj och Grafikerna har under det senaste året räknat på olika modeller. De ligger nu startgroparna med en stor informationskampanj till medlemmarna, skriver Dagens Arbete.

– Inkomstförsäkringen kan vara ett bra sätt att höja medlemsvärdet. Samtidigt finns det en politisk risk eftersom det kan bli svårare för politiker att i framtiden göra förbättringar i a-kassan, säger Michael Nyqvist, kanslichef till medlemstidningen.

Arbetsmarknadsutbildningen i Sverige fungerar väl. Även de som varit utan jobb länge ökar påtagligt sina chanser att få arbete efter utbildningen, konstaterar den statliga utredaren Åsa Sohlman på DN-debatt i dag. Utredning har granskat den utbildning som gällde fram till årsskiftet, då en ny ansvarsordning trädde i kraft.

 

Sohlman skriver:

 ”Tidvis har kritiken mot arbetsmarknadsutbildningen varit hård, men kritiken är orättvis. Detta framgår av slutbetänkandet från utredningen om flexiblare arbetsmarknadsutbildning. Även de som varit arbetslösa länge förbättrar på ett avgörande sätt chansen att få jobb efter utbildningen.

Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att dagens arbetsmarknadsutbildning i mångt och mycket fungerar väl.” 

Utredningen presenteras bara dagar efter att Ams och Länsarbetsnämnderna ersattes av en myndighet, Arbetsförmedlingen. Den nya myndigheten har, till skillnad från den tidigare, inte behov av de tre fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco i sin styrelse.

En vecka innan jul, eller två veckor innan ikraftträdandet, meddelade arbetsmarknadsministern att det inte finns någon plats för facken i den nya styrelsen.

 

Åsa Sohlman pekar också på brister som det ”finns flera möjligheter att med relativt små förändringar” förbättra. Utredningen föreslår bland annat bättre kontroll av verksamheten så att regeringen får en bättre insyn framöver.

 

Det är synd att regeringen inte fick bort de ideologiska skygglapparna redan före årsskiftet och inte bara fick insyn utan även insåg att en – i det stora hela – väl fungerande arbetsmarknadsutbildning bygger på klassisk samarbetspolitik. Den bedrivs bäst hand i hand med de fackliga centralorganisationerna och kallades förr den svenska modellen.